När jag var jätteliten var jag väldigt blyg. Lät hellre andra prata och ta plats!När jag var växte upp hade jag alltid många vänner att umgås med. Det var så kul. Speciellt då man gick mycket sporter skapade man bra relationer till andra. Jag tror det var väldigt viktigt för mig. Ju äldre jag blev detso blygare blev jag, speciellt i tonåren då man kände osäkerhet, tyckte det var väldigt jobbigt att stiga fram och ta plats då jag trivdes med en grupp kompisar som jag kände mig trygg med. Jag tyckte det var jobbigt att stå och prata inför folk som man inte kände så bra. Jag kände mig obekväm och var rädd att folk skulle döma mig på nåt vis. Speciellt gymnasiet kändes tråkigt. Hade 2 personer jag umgicks med som jag fixk kontakt med från början. De andra personerna i klassen kände jag inte alls bra.

Kring 17-18 ålder kom alkohol och fester in i bilden..med andra vänner från min barndom. Här kom en slags brytningspunkt för mig. Av alkohol blev jag mer pratsam och påaå vis fick jag bekräftelse feån andra. Jag mådde inte ens dåligt då jag var nykter...på nåt vis fick jag mer självförtroende. Även i nyktert tillstånd. Jag har aldrig varit missnöjd med mitt utseende speciellt mycket. Utan just det här med att ta kontakt med folk. Är som en jobbig spärr i huvudet. Men ju mer jag pratade och umgicks med andra släppte det. Jag insåg att jag var bra! Tillslut skaffade jag till och med första killen. Oj vad jag trivdes!

På senare år insåg jag vilka min riktiga vänner är och vilka som lyfte upp mig och de som gav mig energi. Just denna tidpunt har jag inte speciellt kontakt med vänner, vilket känns ledsamt. Men jag inser hur bra jag mår av mitt jobb, träffar människor hrla tiden, får vara social och mina kollegor är så trevliga, roliga. (Blir mycket skrattstunder) Dörför känns det svårt att byta jobb och göra annant då jag känner mig så trygg. 

Men jag vet att man måste VÅGA och ta tjuren vid hornen. En sida av mig är nyfiken, sprallig, och vill bara ut på en massa äventyr. Medan den andra delen av mig trivd bra ensam bara jag vet jag har folk i omgivningen som bryr sig och tycker jag är rolig och trevlig att umgås med. Jag vill hitta sanna ärliga personer som trivs med mig som jag trivs med dom.

Ligger i mitt gamla rum som jag målade vitt förra sommaren. Har 0 motivation idag. Känner att allt suger idag. Som jag längtar efter så mycket mer just nu och denna helg väntar jobb hela jävla helgen, vilket inte gör det bättre. Jag är ung .. borde inte ha såhär låg motivation. Vissirligen är de så för alla..att de går upp och ner.Vissa dagar känns mer långsamma än vanligt. Jag antar jag längtar ut efter att träffa folk och ta till av min spontana och äventyrliga sida. Synd bara jag ska vara så feg ibland. Måste börja ta tjuren vid hornen och inte vara så rädd för människor och livets utmaningar, förändringar och berg. Allt känns bara segt då man känner sig så ensam. Livet alltså..De bästa och värsta som finns;)

Då var det söndag och helgen är snart över. Har faktiskt haft en bra helg.. I fredags såg jag en sån fin film som heter you´re not you. Den handlar om en kvinna som får sjukdomen Als. Hon får en vårdare som inte får henne att känna sig som hon är sjuk. Verkligen värd att se! Då hela hennes liv vänds upp och ner. 

Igår var jag aningen rastlös , gjorde en köttfärspaj till middag som blev helt okej. Sen skulle jag fara och mata djuren åt min bror! Igår beställde jag även en platttång som jag funderat på länge... En Ghd, frissan tipsade om den men köpte den på internet då det var dyrare i affär. Ska bli spännade och testa den då den kommer!

Idag fick jag ett Sms om jag ville följa på Agilty, första gången på en Agiltytävling och de var faktiskt kul att se alla hundra, små , mellan och stora :) Synd det var så kallt men gjorde inte jättemkt. Håller tummarna på att jag ska hålla mig frisk.

Nu måste jag hitta min kille, och se om han ska käka med mig!

Jag ville så gärna släppa in min familj, Jag ville så gärna berätta för de hur jag kände. På nåt vis stannande jag i mitt rum, en mörk källare och grät för mig själv. Jag grät ut alla mina känslor, torkade tårarna och gick till jobbet. Dagarna fortsatte att gå precis som tårarna fortsatte rinna nedaför min kind. Jag grät och grät. Vissa dagar kände jag mig så ensam. Mamma, pappa var på jobbet och jag var där med mina känslor inom mig som jag aldrig satt på ord. Det var så jobbigt att komma till jobbet och att veta att man 5min innan satt och grät. Samtidigt fick jobbet fick mig på andra tankar, jag kunde hur lätt som helst trycka undan min känslor i en liten låda. Ett ganska långt tag fungerade det här. Men jag mådde inge bra. Jag var så fruktansvärt ensam när allt jag behövde var att tiden skulle stanna upp precis som folket jag höll kär. En dag sprack det, klockan var vid 9-10 en vardag på jobbet. Vi hade inget att gör, ingen vårdtagare att åka till. Rastlösheten tog kål på mig, känslorna gick runt och runt mig i kroppen. Jag visste inte ens vad jag kände, jag kände bara att allt blev för mycket just i den stunden. Nästan som jag inte kunde andas, jag fick sån panik! Jag kom på en snabb vit lögn till min kollega, minna inte ens vad jag sa. Men det var något med att jag skulle hinna hem på rasten. Jag skynda mig ut till cykeln. Cyklade hem som tar ungefär 5min. Satte mig på golvet i hallen och bara grät.Tog tag i min telefon och ringde. Jag ringdetill mamma, sa att jag ville inte vara ensam, att jag inte klarade att fara till jobbet igen. Mamma försökte övertala mig. Men nej jag behövde någon nu. Jag hade varit allt för länge ensam inom mig. Ringde till pappa men han svarde inte. Ringde till min syster nånstans däremellan och kände att det inte räckte att prata med någon på telefon. Tillslut ringde jag min brors flickvän som var hemma och hon hörde paniken i min röst och kom på nolltid. Var så lättnad då hon kom. Hon ringde till jobbet för vi behövde lämna telefonen. Jag kände jag skämdes. Men jag vet att just ni fixar jag inte det här ensam. Jag behöber hjälp för att släppa ut mina känslor. Jag behövde min familj! Vi for hem efter vi lämnat telefon. Kort därefter kom mamma. Och tillslut även pappa av en slump. De kommade dagarna blev väldigt ångestfyllda och gråa. Ville absolut inte vara ensam. Hade 0 matlust. Vi kom i kontakt med ungdomshälsan. Och jag mådde bra av att vara där. Besöken var till en början varje vecka. Det kändes en evighet emellan. Ångest var så jobbig. Jag ville imte gå långpromenader själv, jag ville inte köra bil, jah ville inte vara ensam. Tillslut var jah med pappa på hans jobb ännu en sak jag kände jag skämdes över. Men jag kunde intw hjälpa det. Allt var bättre bara jag inte var ensam. Hade ingen plan då jag skulle gå tillbaka till jobbet..

Jag fick stöd, tog mig an utmaningar från ungdomshälsan. Tillslut mådde jag bättre även fast det kändes som enevighet. Men att ta itu med att mim bästa vän/granne var död var något jag behövde göra. Allt var som en chock när begravningen var. Än idag kan jag inte förstå att vi stod där ute.. såg på då kistan lastades in i bilen och där inne låg ju du. Du hade så fin kista med så otroligt fina buketter. Men jag kommer nånsin aldrig släppa tanken då vi alla stpd där ute och kollade på när du skulle köra iväg. Jag vet inte vad jag kände i den stunden, allt kändes så stilla och tomt inom mig..Kändea inte som de var verklighet. Det kändes så fruktansvärt konstigt. Och att se din pappa gråta gjorde fruktansvärt ont. Jag minns jah kollade på han. Och han var så ledsen och de gjorde så ont...Jag sknar dig så än idag. Önska du var här med mig idag.

'

Den här helgen har väl varit sisådär! Blir irriterade då vi tjafsar och då du inte tar mig seriöst i vissa situationer.

Ibland undrar jag hur det ska gå över oss. Ibland kommer känslan av en slags obalans i vårt förhållande vilket gör mig ledsen. Suger energi ur mig. Och det mår ingen av oss bra av. Visst du gör mig glad också, du är min bästa vän, och du är på vis mycket lik mig fast samtidigt väldigt olik mig!  Vi har gått igenom mycket tillsammans i en väldigt ung ålder och har forma oss till där vi är nu. Jag älskar dig. Tiden kan bara utvisa hur saker och ting går. Just nu har jag faktist ingen aning.

Jag vet inte nu. Jag vet inte hur jag ska komma till en lösning. Jag känner jag har fasnat igen. Den här gången vet jag inte hur jag ska lösa allt mellan oss. Jag älskar dig. Jag vill inte leva ett liv utan dig. Du är min bästa vän. Känner mig tankspridd och förvirrad.