ja nu är snart denna helg förbi. Har jobbat lördag och söndag!:) Har varit otroligt morgontrött..på lördag just då min kollega ringde var jag på parkeringen..men idag då min kollega ringde för att jag var sen låg jag i sängen...haha alltid lika kul. Bra röst i telefon man har på morgonen dessutom (Y) Haha de första jag sa var ett långt neeeeeeeeeeej med jätteljus röst hahaha...JA till veckan blir det att skärpa till sig. Får nu fortsätta sova med lilla lampan tänd så kanske man vaknar till lättare på morgonen. Nog babblat om de för imorgon har jag faktiskt sovmorgon. (Glad Tjej!) 

Nu ska jag slappa och se Greys! Kunde inte blivit en bättre slappar söndag förutom att man känner sig lite ensam:l Men, men...:)

Jag har svårt att minnas tillbaka. Mitt minne känns otroligt dåligt fast jag vissa dagar minns otroligt stark. Jag har väldigt svårt att minnas dagarna, månaden just efter min kompis dog. Jag minns jag grät då och då ensam i källaren. Men jag jobbade på..ibland minns jag att jag torkade bort tårarna en kvart innan jag skulle börja jobba. Minns att det kändes så jobbigt att cykla förbi min kompis hus. Men på jobbet tryckte jag undan alla mina känslor.

En senare tid förändrades saker och ting på jobbet..jag fick erbjudande att börja jobba i en mindre grupp i ett special ärende. Jag tackade ja till det och fick gå på schema. Vi jobbade alltid två och utgick från samma hemtjänstlokal som jag innan varit hos. Denna dag jobbade jag med en medelålders kvinna. Vi hade det väldigt lugnt, tiden kändes som en evighet. Vi skulle inte iväg föränn nån timme. Kom inte exakt ihåg hur det började men kände mig fruktansvärt orolig och mådde inte alks bra. Tankarna gick på högvarv. Det kändes bara fel. Jag har aldrig varit med om något liknade förut.  Allt hände så otroligt fort sedan. Jag kunde inte vara kvar, jag var bara tvungen att fly. Minns inte vad jag sa till kvinnade jag jobbade med..sa att det var något viktigt jag behövde göra och att jag behövde cykla hem. Hemma bröt jsg ihop på hallgolvet, tårarna rann och fort var jag tvungen få tag i någon familjemedlem. Tillslut kom min brors flickvän och kunde hjälpa mig. Hon ringde till jobbet och sa att jag inte kunde fortsätta arbetsdagen. Minns inte exaktt vad hon sa. Vi åkte sedan tsm och lämnade larmmobilen på jobbet. Efter ett tag kom mamma hem (eftersom jag hade ringt efter henne) och av en slump kom sedan pappa. Jag tror ingen av dom då förstod hur jag mådde. De kommande dagarna var det jobbigaste som jag känt. De var så otroligt mycket ångest varje dag. Jag klarade inte av att jobba. Jag vilke absolut inte vara ensam för det kändes som jag skulle tappa kontrollen och bli galen. Jag undvek saker som köra bil, stå i långa köer och gå broarna runt m.m Mamma fick hjälpa mig göra frukost så jag åt ordentligt. Alltid en grötalkrik med en macka och ett stort glas svartvinbärsaft. Flrsta dagarna jag skulle äta kändes jättejobbiga. Hade inte alls någon lust att äta. Jag började gå hos ungdomshälsan, var på vårdcentralen och var på papoas jobb till en början flr det kändes så jobbigt att va ensam. 

Jag förstår verkligen inte...är jag bara en sån männsika som man enkelt kan ta för givet? är jag som en jojjo som kan kastas hit och dit? Förtjänar inte JAG bättre? varför varför varför? idiotjävel. Jag är ingen jävla tankeläsare..jag ville bara veta en tidpunkt! Är du den enda som har ett liv?

Jag undrar hur saker skulle varit då...att bara veta att man hade åtminstonde 1 vän att alltid vända sig till, 1 trygghet som man visste skulle finnas LIVET ut.  Vänner kommer och går genom uppväxten men med dig visste jag alltid att du skulle finnas kvar. Du var en sån där vän som fanns där till allt. Till att bara prata, gå promenader, baka, shoppa, resa, festa osv. Jag blir så ledsen då syrran ska vara med sina närmaste vänner och jag frågar mig själv..var är min nu då? vem är det jag ska vara med just i denna stund?

Du var hon som accepetera mig för den jag var, som uppmuntra mig och peppade mig. Som var positiv..som delade med sig och öppnade upp sig. Hon som visade att livet inte alltid var lätt men visade att allt går med vilja.  Hon som fick mig att må så gott ända längst in i själen. Varför var du tvungen att gå ifrån mig? Varför är det bara minnen kvar nu som känns så längesen? JAg vet att jag inte borde titta bakåt alltför ofta men ibland måste man tillåta sig det. Ta en stund att tänka tillbaka, minnas fina minnen, släppa ut tårar..precis som nu. Det känns som en lättnad i bröstet. Allting känns lite lättare.

Har nyss bakat en kladdkaka, tänkte baka scones eller något sådant först men efterom det är fettisdagen fick det bli kladdkaka. (Gillar inte semlor) Mamma kmr väl inte bli superglad då hon säger hon vill gå ner i vikt för hon har gått upp så många kilo:-P 

Aja iaf idag var mina planer egentligen att gå på stan köpa gymkort och nya skor, men hahah det gick ju bra.....

Äh får bli nån annan dag. Synd bara jag jobbar 7-4 nästan hela veckan. Om någon timme ska jag iväg och jobba. Känner inte suget att jobba heller..önska jag fick vara ledig åtminstonde 1 dag till:)

Har ofta väldigt kalla fötter.

Har väldigt svårt att komma i tid då jag gick skola. Kom alltid 5,10,15,20 min sen. Även till läkarbesök, kiropraktorbesök m.m Får jämt stressa. Men till jobbet är jag i stort sett alltid i tid!

Är en såndär morgontrött människa, hatar att prata på morgonen. Vill bara vara tyst.

Känner mig väldigt blyg/osäker/nervös i nya situationer.

Älskar verklighetsbaserade dramafilmer.

Duschar i alldeles för varmt vatten, får till och med sår på armarna ibland på vintern:/

Blir lugnare i själen då jag har ordning och reda, men kan fort bli stora klädhögar i rummet.

Älskar Smoothiesar (gjort dom alldeles för sällan på sistonde:l)

Älskar att skratta, men vem gör inte de;)