Jag borde vara överlycklig att det är fredag och helg. Jag önska bara jag hade någon att dela den med. Någon att sitta med på balkongen i kvällssolen. Det skulle ha varit den perfekta fredagen ikväll. Just nu känns allt kämpigt. Jag har tappat mig själv den senaste tiden. Det känns jobbigt att laga mat och hålla mig till rutiner. Jag orkar inte berätta för nån för alla är ju upptagna med sitt. Mina föräldrar har alltid nåt på gång. Ständigt arbete och jag vet att de trivs med det..men ibland skulle det kännas skönt om någon dag inte handlade om arbete. Jag skäms för att jag mår såhär. Jag skäms för att jag är ensam. Jag vet inte hur jag ska komma vidare. Jag har svårt att känna att jag lever i nuet. Jag vet att andra inte kan veta hur jag mår om jag säger att allt är bra hela tiden samt att man inte är stark ensam. Jag har en bild att alla är så lyckliga just nu utom jag. Hur kan jag ens tänka så? Min självkänsla är inte bra för tillfället. Jag är feg. Jag vågar ingenting. I vill inte ha kontakt. För vad är vi egentligen? Ja på många plan känns det upp och ner så var börjar man?