Hatar livet, hatar att det ska vara så jävla grymt. Jag är arg arg arg på livet. Jag hatar livets vändningar, jag hatar att allt ska gå upp och ner. Jag hatar att människor ska försvinna från ens liv. Jag hatar ensamheten. Jag hatar så jävla mycket att jag vet inte vad jag ska göra med denna ilska. Jag hatar att vara ledsen. Jag hatar att känna tårarna rinna ner från min kind.

Mvh världens mest negativa människa just nu

Har känt mig som en trötter på sistonde. Vet inte om de beror på min mens, järnvärde osv. Har känt mig så trött och haft mer pms humör än vanligt. Kanske beror det på stress. Det är bra jag för en slags dagbok då ser jag tydligare ett mönster på mitt humör. För ibland är det verkligen svårt att hålla skillnad på vad mitt humör beror på. Är det sorgen? Eller är det pga av mensen osv.

Det har varit mkt på jobbet på sistonde. Mkt inskolning, mkt att hålla reda på. Känns verkligen att man får ta ett större ansvar då vissa personer har slutat. Man blir mer orolig att saker glöms bort. Sedan är det att man är Kp och då ska genomförandeplaner uppdateras.

Har tagit ut min ilska mycket på mamma på sistonde. Varit lätt att vara irriterad på henne. Har främst varit arg på hon för hon aldrig stannar upp. Hon springer runt, upp och ner och man blir själv stressad. Hon dammsuger kl. 23 på kvällen då man ska sova. Finns alltid något i huvudet som hon måste göra. Var är hennes ro?

Har varit arg på I, han vänder i humöret så otroligt fort ibland. Och blir tvärsöver. Han förstorar upp en liten sak till en stor sak. Känns som han inte respekterar, tänker på mig som förut. Saknar den snälla killen <3 som jag älskar att mysa med om kvällarna. Det känns tomt.

Blir stressad över min systers hjärtfel, blir stressad av min pappas ben. Blir stressad att se personer i närheten ha ont, vara trötta. 

Blir stressad över tanken att bo ensam och ha lite vänner.