Åter igen ensam och osäker. Inga rutiner. Jag är inte snäll mot mig själv. Jag tänker ofta dåliga och negativa tankar om mig själv. Självklart kommer tankarna och går, men mycket grundar sig i att jag saknar att ha nära vänner. Jag vet att om jag hade vänner som visa att de ville vara med mig och umgås då hade jag haft bättre självkänsla och självförtroende. Jag hade mått bättre. Jag hade varit mycket gladare om jag hade planer på helgerna och under somaren. Somaren är värst då alla hittar på roliga saker och min värsta mardröm är att sitta inne ensam när det är sol ute. Okej lite överdrivet med "värsta mardröm" men det får mig att må väldigt dåligt. Jag är för osäker för att bjuda på mig och fråga andra om de vill hitta på nåt. Jag vet att det som skulle hända är att man får ett nej..men det skulle göra oerhört ont att få ett "nej". Hur ska jag jobba med mig själv? Hur ska jag släppa det här när det är som en spärr i mitt huvud. Jag vill inte bli 36 och sitta helt ensam. Jag saknar en hobby och jag saknar känna samhörighet med andra. 

Allt känns jobbigt och tråkigt med Corona. Jag är less på att känna att jag måste hålla avstånd när jag umgås med mina nära och kära. Jag är less på att känna ångest att gå till jobbet. Det är så tråkigt att man inte kunnat träffa M och M på flera månader. Man vet inte hur många år de har kvar i livet. Jag har tänkt många gånger tur att A inte levde nu..då skulle jag inte kunnat träffa henne överhuvudtaget. Måste vara jättejobbigt och frusterade för de som lever i svår sjukdom eller har anhöriga som lever med en svår sjukdom eller ja..befinner sig i riskgrupp. Även de som har anhöriga på boende eller i en annan stad. Coronaviruset påverkar alla. Jag hoppas vaccinet ska göra verkan så vi kan återgå till att kunna leva som förr. 

Jaa..det känns lite tyngre idag. Det känns som jag inte kan tänka klart. Vissa dagar är tyngre än andra. Det känns som tiden går men att jag aldrig blir äldre. Jag vet att jag har förändrats på många sätt och vis...men ändå har jag svårt att se frammåt. Jag har svårt att tänka mig ett liv med till exempel barn. Vill jag ha barn? En del som jag känner har redan fått första barnet. Jag har aldrig reflekterat så mycket om jag vill ha barn. Såklart vill jag leva i ett stabilt förhållande först..kanske därför jag aldrig tänkt så mycket på barn förr. Hahha hur mycket jag än tänker kommer jag inte fram till något beslut! Känner mig fortfarande som M och P minsting. Det kommer väl aldrig förändras. Men när känner man sig vuxen?? Jämför mig så mycket med mina vänner nu när vissa har hus och barn. Jag tänker på dem och tänker att de måste leva det optimala livet. De är säkert lyckliga. De har någon att komma hem till. De känner sig inte ensamma. Tjafsar de ens eller kommer de alltid överens? Finns kärleken mellan dem? Mycket snurrar i mitt huvud. Jag känner mig mindre bra och mindre värd för att de har kommit längre. JAG VET att de inte finns något "kommit längre" egentligen och att jag borde inte tänka i dessa banor. Jag borde leva mitt liv som jag vill...men det är just det att jag har svårt att ta beslut. Inget känns klart och tydligt.

Med detta inlägg ville jag endast lätta på mina tankar. Jag tänker om jag skriver kanske det inte snurrar runt lika mycket i huvudet.  

Gaaaaaaaaaaah.

Lördag och snart är semestern slut och livet återgår till verkligheten. Min semester har varit både upp och ned. Denna vecka har känt lite seg däremot speciellt helgen. Jag är nervös att börja jobba igen. Känns inte helt hundra på jobbet just nu vilket gör att jag vill bara fly därifrån. Jag har ingen plan B just nu. Jag landar alltid att jag inte vet vad jag vill och egentligen har jag känt så i flera år. Lite vilsen ..egentligen inga stora drömmar eller mål. Vilket gör att jag ofta hänger på det andra gör och vill göra. Jag reflekterar inte över vad jag själv vill. Ju äldre jag blir detso mer ångest och det känns bara tragiskt när livet är kort och man ska njuta. Jag vill vara en glad och positiv tjej. Jag vill ha saker att göra på helgerna..inte oroa mig för ensamhet. När jag läser tillbaka på gamla inlägg känns det som jag fastnat och jag skriver om samma saker utan att jag egentligen tänker på det. Jag har fastnat i samma tankegångar och inget har direkt förändrats. 

Det jag är rädd för nu när jag börjar jobba är att jag inte ska ha tid att tänka.. att man kommer vara trött efter jobbet, man ska handla, tvätta göra matlådor osv.. Att jag inte kommer ha samma energi ..att man fastnar i ekorrhjulet.

Iallafall jag är på sätt och vis glad jag tog några veckor semester trots att vädret inte varit det bästa och att det varit lite långtråkigt på semestern. Men jag har även gjort vissa roliga saker som att umgås med nära och kära. Paddlat kanot, ätit gott, gjort goda efterrätter, varit på fest, shoppat lite osv. Jag känner mig utvilad vilket behövs..då man jobbar heltid.

Imorrn blir det nya tag med att göra matlådor och förbereda sig på jobb. Läser ibland quotes och hittade två väldigt fina:  Lycka är nog inte något stort och oåtkomligt mål på livsvägen. Det är nog något som visar sig lite då och då. Och om det är så, då är jag nog en lycklig människa. Ibland.  

Change often take time. It rarley happens all at once.

Ibland vet jag inte hur jag ska tänka. Just nu känns det som jag befinner mig i ett mellanläge. Många skaffar första barnet i min ålder. Jag vet inte ens om jag vill ha barn nånsin. Hur vet man? På nåt vis känns det ibland som man inte förändrats överhuvudtaget sedan man var 18. Jag tänker ungefär likadant, dock levde jag förr mycket i nuet. Jag tänkte inte så mycket frammåt. Idag när jag är äldre känns allt svårare, man känner sig stressad att andra flyttar till hus och skaffar barn. Jag har svårt att känna mig genuit glad. Jag känner mig pressad att leva utifrån samhällets normer. 

Jag vet att allas liv ser olika ut och man inte ska jämföra, men ändå är det svårt att släppa tankar som nu är jag i den här åldern ..vid det här laget borde jag leva i hus tillsammans med partner och barn. Jag borde ha utbildat mig klar osv. Det är så svårt att leva i nuet just nu, jag känner mig bara orolig för framtiden. Jag känner mig så jäkla ensam i mina tankar. 

Just nu är jag fast i ett läge som jag inte vill vara. Jag vill gå frammåt, men det går inte om vi inte är på samma sida. Om vi tänker för olika blir det svårt, det leder till massa konflikter. Jag älskar dock I. Han är min vän också och det skulle göra fruktansvärt ont att släppa taget. Det skulle bli väldigt tomt utan I. Men vi kan inte leva såhär förevigt. Jag trodde aldrig jag skulle hanma i en sådan här situation..men jag känner mig sårbar jämfört med andra. Hur blir man starkare i sig själv? Jag hatar att se alla glada par i verklighetet för jag vill ha det. Jag vill vara glad. Jag vill bara att det ska funka ..att det inte ska vara så komplicerat. Tiden är kort här på jorden. Saker och ting bör inte vara så komplicerade. 

Jag borde vara överlycklig att det är fredag och helg. Jag önska bara jag hade någon att dela den med. Någon att sitta med på balkongen i kvällssolen. Det skulle ha varit den perfekta fredagen ikväll. Just nu känns allt kämpigt. Jag har tappat mig själv den senaste tiden. Det känns jobbigt att laga mat och hålla mig till rutiner. Jag orkar inte berätta för nån för alla är ju upptagna med sitt. Mina föräldrar har alltid nåt på gång. Ständigt arbete och jag vet att de trivs med det..men ibland skulle det kännas skönt om någon dag inte handlade om arbete. Jag skäms för att jag mår såhär. Jag skäms för att jag är ensam. Jag vet inte hur jag ska komma vidare. Jag har svårt att känna att jag lever i nuet. Jag vet att andra inte kan veta hur jag mår om jag säger att allt är bra hela tiden samt att man inte är stark ensam. Jag har en bild att alla är så lyckliga just nu utom jag. Hur kan jag ens tänka så? Min självkänsla är inte bra för tillfället. Jag är feg. Jag vågar ingenting. I vill inte ha kontakt. För vad är vi egentligen? Ja på många plan känns det upp och ner så var börjar man? 

Ja det var längsen jag skrev nu. Glömmer bort att det hjälper att skriva! Att jag sorterar mina tankar bättre. Ja..iallafall den här somaren känns annorlunda. Förra somaren var underbar. Jag och I reste tillsammans och hade världens bästa semester. Nu känns det trist..men jag vet att det finns andra har det sämre och svårare än jag. Så på sätt och vis känner jag mig tacksam. Jag försöker komma ihåg det i svårare stunder så jag inte gräver ned mig själv för mycket. Självklart har vi alla motgångar i livet och man måste tillåta sig själv att känna även fast mina motgångar är mindre än någon annan. Som rubriken lyder känner jag mycket tvivel just nu..som att jag aldrig hittar riktigt rätt...det är som att jag vissa stunder känner att jag fastnat och inte kommer frammåt. Som vanligt oroar jag mig för ensamhet och min självkänsla är inte den bästa just nu. Går mycket runt och tänker på vad andra ska tycka om mig..varför gör jag ens det?! Man lever bara en gång ..varför ska jag ägna energi åt det..neej jag vet att jag skulle känna mig starkare i mig själv om jag hade fler vänner..men samtidigt måste jag känna mig trygg och stark i mig själv. Jag känner jag har tappat mig själv lite på sistonde. Jag vill komma in i rutiner och göra sådant som gör mig glad. Jag känner jag och I glidit ifrån varandra lite på sistonde ..vilket gör mig ledsen. I är någon jag känt väldigt länge nu och jag vill inte vi ska tappa bort varandra..hur det än slutar mellan oss.. livet känns mycket svårare när man inte vet. Jag jämför mig lätt med andra och tänker de verkar så lyckliga ..jag målar upp en bild i mitt huvud att de inte har några bekymmer ..att de har redan hittat rätt i livet..när så mycket känns osäkert för mig...och det gör mig stressad. Jag måste släppa dessa tankar. Jag vet att man kan inte jämföra sig med andra. Alla har ett liv som ser olika ut och vi går igenom motgångar olika tidpunkter i livet. Livet går upp och ned för alla..men det jag landar i är att ensamheten känns svårast för mig. Jag är livrädd för att bli ensam. Hur ska jag möta min rädsla?

Varför är det så svårt att vara öppen? Varför har jag svårt för att säga saker högt? Varför har jag svårt att erkänna då jag mår dåligt högt för andra? Jag kan inte bli mer sårbar än vad jag redan är. Jag tycker det är jobbigt då andra i min omgivning mår dåligt och sämre eller är sjuka. Då känns det som jag måste hålla mig stark för deras skull. Självklart är det inte det bästa för mig, men jag vill inte att andra ska behöva oroa sig för mig då de inte mår bra...men jag vet att jag måste lära mig att sätta mig själv först ibland. Jag måste börja tänka på vad som kommer främja min hälsa till att bli bättre. Då jag mår dåligt slarvar jag med maten, vilket inte är bra. Jag hamnar i en ond cirkel där jag tänker om jag slarvar med maten kan jag inte träna. Jag vill inte gå ned i vikt då jag redan är väldigt smal byggd och jag in princip fått höra det hela mitt liv. Jag skulle må bäst av att äta bra och träna 1-3ggr/vecka. Det är dock jobbigt att komma igång och ibland har jag mina dagar då jag mår sämre och känner mig stressad och då känner jag ingen motivation, men jag vet jag måste försöka tänka positivt och försöka kämpa. Det är extra svårt just denna tid på året.