Är så less, känner mig otillräcklig, ingen förstår, de flesta verkar less...alla är trött, sjuk och alltid är det nåt som händer. När man tror det äntligen är bra för en gång skulle ska det värsta hända...hur ska jag kunna lita på livet? Hur ska jag orka ta mig vidare och våga? Kanske hade P änglavakt och jag är jäkligt glad att allt gick bra och hoppas nu såret läker bra för honom♥

Blir så less på bekanta/vänner som behandlar en dåligt. Visst alla har vi gjort det nån gång inklusive jag. Kanske utan att tänka efter först hur den andra människan blir påverkad. Man kanske är självisk eller ledsen/arg inom sig. Ja jag vet inte. Iallafall så är jag bara väldigt less och ledsen, känns som de meningsfulla känns bara längre och längre bort. Varför mår jag såhär? Jag känner mig bara inte nog viktig! Jag vill bara att min bästa vän skulle vara här med mig! Utan henne hade jag inte känt mig såhär tomt. Hur kunde hon få mig att känna mig så hel? Jag hade kunnat prata med henne.  Jag blir arg på mig själv, det går ut över andra men jag kan inte hjälpa det. Känns som jag inte har något tålamod när man blir behandlad dåligt. Har svårt att förstå varför det ska vara så svårt och komplicerat allt? Det behöver inte vara det men ändå så gör folk det så jävla svårt. Istället för att säga nej på en gång så drar de ut på tiden..bara säga nej om du inte kan eller vill! Ja jag har för lite vänner och bra vänner eller så är det jag som INTE räcker till nog för andra. Jag vet inte vad jag ska tro. Känns som jag lever i en soppa.

Så den stora oron blev en lättnad, det var ingen fara. Jag kände mig så rädd men var tillslut inget allvarligt.

Så livet har varit både bra och dåligt på sistone. Just nu känns det rätt tråkigt, har semester men inget planerat. Haha tragiskt. Är rädd jag kommer ha dötråkigt. Saknar att ständigt ha någon nära vän runt mig, saknar det så mycket. Kommer i kläm mellan alla. Vilket bara är konstigt, kanske bättre att vara helt själv😞 Känner mig mindre viktig och obetydelsefull. Vet att folk har för sig mycket i sommar, mycket jobb och sådant de har planerat...men ibland känns det som "jobb" tar över allt och man glömmer bort varandra som egentligen är det viktigaste i livet. Livet kan vara kort och känns så tragiskt jag sitter här och känner mig aningen värdelös. Önskar bara att min "nära" vän fanns här och att allt skulle kännas lättsamt. Ibland känns det som jag kämpar med mig själv hela tiden. Ja jag borde bara tro på mig själv men det är inte så jävla lätt alltid när man känner sig ensam. 

När livet kommer med en ytterligare käftsmäll.. fy känns som man cyklar åter och åter igen i motvind. Jag försöker fokusera på saker jag har som mål och sånt som behöver göras och umgås med de närmaste i min omgivning. Jag försöker att inte oroa mig i onödan, men det är jättesvårt, nästan omöjligt. Jag är rädd. Ångesten dyker upp, måste påminna mig själv att komma ihåg att djupandas.

Jävla cancer 

Jävla tand 

Jävla jobb

Jävla järntabletter

Jävla mage

Jävla sömn

Vill ha ro i själen! 

Igår kände jag mig ledsen, även idag också om jag ska vara ärlig med mig själv. Jag tänker att det är bra att uttrycka sin sorg, att det på nåt sätt ska lätta. Är dåligt att prata med andra just i stunden då jag känner mig nedstämd och ledsen. 

Saken är att det var ett tag sen jag var på din grav nu igen, några månader sen tror jag. Efter en viss period dyker tanken upp i huvudet... ( justja jag borde åka till graven) jag får dåligt samvete. Vet inte hur jag ska hantera det? Känner mig tom ibland när jag står där..som att du inte är där, även fast ditt namn står på graven, det är ju din plats ändå.

Jag saknar dig mer när jag sitter ensam i tv-soffan framför en film, eller när jag är påväg till affären för att handla, eller då jag sitter på vårt hemställe, på baksidan på gröna gräsmattan, eller då jag ser din familj eller då jag går långpromenad eller då jag gör en smoothie eller när jag ser två andra nära vänner som umgås och har kul.. osv. Det är det som väcker känslor i mig, det som gör ont. När jag går till graven känner jag mig endast tom eller vet inte hur jag ska förklara, bara svårt att komma i kontakt med mina känslor just då. Det kanske är logiskt, jag menar det förstår jag själv. Det säger ju sig själv att det är minnena och sådant jag förknippar dig med som känns. Men får ändå dåligt samvete att jag inte tänt ett ljus på ett tag eller lagt dit någon slags minnessten eller blomma..

Även när det sker förändringar i livet eller då något jobbigt sker eller något väldigt kul då saknar jag dig vid min sida! Saknar att prata med dig så fruktansvärt, du var bra för min själ, med dig kände jag mig bekväm att prata om vad som helst. Var alltid glad att ha dig som min vän i vått och torrt. Älskade att hitta på spontana grejer med dig.

Igårkväll när jag fick min nya soffa var en stund jag önskade du fanns hos mig. Det skulle vara så kul om du fick se hur jag hade det och jag undrar hur du skulle haft det om du hade levt. Var hade du bott? Vad hade du gjort? Var skulle jag få hälsa på dig? Många funderingar och känsla av nedstämdhet inom mig, en känsla av gråhet och besvikelse på livet. Är förjäkla skönt när jag fäller tårar och det lättar inom mig. Jag önskar av hela mitt hjärta att du fortfarande var vid liv. Du var värd att få leva ett bra liv, du förtjänade inte att få cancer, du var en god människa, är så arg över smärtan du fick genomgå både fysiskt och psykiskt. Kan inte sätta mig in hur tunga vissa av din dagar faktiskt var. Var svårt att se dig ha det jobbigt. Önska jag kunde berätta nu i efterhand, skulle ha så mycket att säga. Just nu känns det som jag hade kunnat vara mer öppen och uttryckt mina känslor. Men jag visste inte hur, jag ville inte inse att du skulle dö. Det var för skrämmande, det fanns inte med någonstans att du skulle försvinna från oss. Nej nej nej. Med ord kan jag inte ens säga hur mycket jag önskar du var här. Är rädd för tiden och att leva utan dig, för du skulle ju ja varit med min sida så mycket längre. Men jag vet jag måste fortsätta utan dig. Det känns bara så tråkigt ibland. Jag hatar att jag måste sakna dig.

Jag hoppas du finns med mig på nåt annat sätt och att du vet jag saknar dig mer än annat trots att jag inte besöker din grav ofta nog.

❤❤❤

Brukar ofta ha beslutsångest, vilket är ganska jobbigt ibland. Varför har man det? Är man rädd det ska bli fel? Vad är det värsta som kan hända om man väljer fel? Aja haha jag vet inte..men igår iallafall var jag snabb i min affär och slog till och köpte en soffa, blev nöjd faktiskt med tanke på det bra priset! Plus en mindre inredningssak att tänka på. Nu fattas gardiner, krukor, blommor, tavlor, nån fler möbel och utemöbler på balkongen. Kommer kännas skönt när det börjar bli mer och mer klart. Tror det är nyttigt att göra detta själv, men kan säga är betydligt roligare med en sambo! 

Vet inte hur det är med jag och i, vi kommer åter och åter tillbaka till samma problem och jag blir så less eller vi båda blir det..önska ibland vi kunde börja om från början. Allt känns konstigt nu, vi umgås inte på samma sätt med våra familjer, vilket känns tråkigt då jag står nära och tycker om att umgås med min familj och vill lika mycket komma överens med min respektive familj. Vi kommer alltid ha samma problem om vi inte börjar prata och det sker en förändring. Jag vill inte känna mig begränsad eller rädd att jag ska göra fel. Jag vill att man ska kunna lita på varann. Jag vill våga vara öppen och kunna prata om vad som helst utan att du blir svartsjuk. Jag måste bli bättre på sätta gränser om nåt känns fel, stå upp för mina åsikter osv. Om vi ska fungera måste det bli bättre helt enkelt. Jag vill veta vad du tänker, tänker du att det känns konstigt det blev såhär mellan oss? Jag vill fungera bra ihop med dina vänner, vet att de är viktiga för dig även din familj. Vi kanske måste börja om nånstans från början.

Mitt liv känns ibland långt ifrån var jag borde vara, men jag känner jag kan inte ha för höga krav på mig själv. Livet går upp och ner och det här varit periodvis väldigt jobbigt för mig. Så egentligen borde jag inte vara så jävla stressad, men jag blir det ändå, men jag måste lugna mig.

Fundera iaf på sälja en gammal cykel just nu, får se hur det går!

Åh jag är rädd du inte kommer förstå, jag känner mig inte tillräcklig. Varför känner jag mig inte tillräcklig? Varför får alkoholen mig att känna tomhet? Varför är jag inte bra nog? Rolig nog? Varför måste jag dricka mer sprit för att vara rolig, mer social? Varför räcker inte de jag köpt själv till? Fan blir less på mig själv. Ingen förstår att det handlar om mig. Känns som jag är i en fight med mig själv och jag är jäkligt less. Känns som jag inte vet vad jag håller på med. Vill inte min olycklighet ska smitta av sig hos andra. Jag känner att jag måste dra mig undan...men det är inte bra.