Blir så less på bekanta/vänner som behandlar en dåligt. Visst alla har vi gjort det nån gång inklusive jag. Kanske utan att tänka efter först hur den andra människan blir påverkad. Man kanske är självisk eller ledsen/arg inom sig. Ja jag vet inte. Iallafall så är jag bara väldigt less och ledsen, känns som de meningsfulla känns bara längre och längre bort. Varför mår jag såhär? Jag känner mig bara inte nog viktig! Jag vill bara att min bästa vän skulle vara här med mig! Utan henne hade jag inte känt mig såhär tomt. Hur kunde hon få mig att känna mig så hel? Jag hade kunnat prata med henne.  Jag blir arg på mig själv, det går ut över andra men jag kan inte hjälpa det. Känns som jag inte har något tålamod när man blir behandlad dåligt. Har svårt att förstå varför det ska vara så svårt och komplicerat allt? Det behöver inte vara det men ändå så gör folk det så jävla svårt. Istället för att säga nej på en gång så drar de ut på tiden..bara säga nej om du inte kan eller vill! Ja jag har för lite vänner och bra vänner eller så är det jag som INTE räcker till nog för andra. Jag vet inte vad jag ska tro. Känns som jag lever i en soppa.

Så den stora oron blev en lättnad, det var ingen fara. Jag kände mig så rädd men var tillslut inget allvarligt.

Så livet har varit både bra och dåligt på sistone. Just nu känns det rätt tråkigt, har semester men inget planerat. Haha tragiskt. Är rädd jag kommer ha dötråkigt. Saknar att ständigt ha någon nära vän runt mig, saknar det så mycket. Kommer i kläm mellan alla. Vilket bara är konstigt, kanske bättre att vara helt själv😞 Känner mig mindre viktig och obetydelsefull. Vet att folk har för sig mycket i sommar, mycket jobb och sådant de har planerat...men ibland känns det som "jobb" tar över allt och man glömmer bort varandra som egentligen är det viktigaste i livet. Livet kan vara kort och känns så tragiskt jag sitter här och känner mig aningen värdelös. Önskar bara att min "nära" vän fanns här och att allt skulle kännas lättsamt. Ibland känns det som jag kämpar med mig själv hela tiden. Ja jag borde bara tro på mig själv men det är inte så jävla lätt alltid när man känner sig ensam. 

När livet kommer med en ytterligare käftsmäll.. fy känns som man cyklar åter och åter igen i motvind. Jag försöker fokusera på saker jag har som mål och sånt som behöver göras och umgås med de närmaste i min omgivning. Jag försöker att inte oroa mig i onödan, men det är jättesvårt, nästan omöjligt. Jag är rädd. Ångesten dyker upp, måste påminna mig själv att komma ihåg att djupandas.

Jävla cancer 

Jävla tand 

Jävla jobb

Jävla järntabletter

Jävla mage

Jävla sömn

Vill ha ro i själen!