Kärleken suger just nu på riktigt, människor suger. Allt jag gillar just nu är bokstavligt talat naturen. Den är vacker, fin och säger absolut ingenting. Okej ..jag gillar också djur, dom är väldigt fina och okomplicerade. Förstår inte varför människor ska vara så jobbiga. Varför ska det kännas så jobbigt att vara ensam??? Jag vill ha nära relationer i min omgivning...jag behöver det för att må okej! Jag vill inte missa den roliga delen i livet. Jag är snart 23 ju. Stressadstressadstressad!  Kommer fan va 30 när jag har pluggat klart:0 livet går alldeles för fort. Och jag är trött på att vara trött, ledsen och inte ha fler människor i min omgivning. Jag vill inte vara rastlös..jag vill hitta på saker. Jag vill festa, ha picknick, fiska mitt i natten, sola i stugan, göra spontana saker, jag vill springa mer och mer i skogen, jag vill plocka hallon, sitta på ett berg och dricka lyxshake och prata om livet. Jag vill köra båt, åka gummibåt i älven, jag vill äta massvis med glass och shoppa. Jag vill sänka bort kläder till mer behövande. Jag vill resa mer. Jag vill så mycket. Det och mycket annat är harmoni för mig...men framförallt att känna att jag inte är ensam. Saknar dig. 

Arg och frustrerad på mig själv. Jag vet jag kan gå vidare om jag vill. Jag måste bara tuffa till mig lite och ta tjuren vid hornen. Jag är bara less på folk som inte förstår! 

Jag vet inte hur man lär känna nya människor. Jag vet inte hur man kommer i bra kontakt med andra människor. Jag vet bara inte hur. Alltså det här med att tro på sig själv:| 

Verkar bli en fin dag ute iaf..

Det känns så jobbigt ibland att vet vilken väg man ska gå i livet. Att hitta sin egen väg när man egentligen inte har någon aning. Ingen aning alls vad som man ska trivas med. Livet är just nu fyllt med massa frågetecken. Det är svårt att känna en nyfikenhet och spänning då man är rädd. Jag vet att det är ingen poäng med att vara rädd. Det som kommer hända kommer att hända. Tiden har sin gång som man brukar säga. Jag vet bara inte vilken väg jag ska gå...

Jag måste öva på att tänka på mig själv.

Du ringer mig snefull säger du ligger i soffan och ser film men i själva verket..går du hem onykter som satan. Är det rättvist för att sedan säga: vi hörs om en vecka kanske. Jag ser inte fram emot denna sommar alls. Det gör bara ont hela tiden.

Jag vet inte vad som skulle varit rätt eller fel. Vi tog steget att flytta in tillsammans..det tog mycket energi från oss båda..jag var inte förberedd på hur det skulle känns att sörja sin vän. Jag vet inte exakt då jag började sörja min väns död. Allt kändes bara så overkligt och förjäkligt.Jag vet jag åkte hem mycket men det vara bara för att jag hade svårt att släppa taget. Allt var svårt med ångest just då. Men du har inte varit dålig på nått sätt eller gjort något värre. Jag visste inte bara att jag skulle bli så trött och ointresserad av att göra saker. Självklart blev du frustrerad. Jag har inte varit den bästa människan att bo med..jag undra hur det hade sett ut om min vän inte dog. Alla förväntar sig det är bra nu..men det kommer alltid kännas som en bit av mig är borta. Det kommer alltid finnas det där tomrummet. Men som i texten i förra inlägget kommer jag lära mig hantera minnena med mer glädje än smärta. Det kommer kännas lättare, det är jag helt säker på. Jag måste komma ihåg att prata de stunder då det känns som en riktigt tung dag. Jag vet inte hur vi ska lösa saker.

Jag vill inte förlora dig...jag vill inte glida ifrån dig. Jag vill inte det. Jag hatar allt just nu också tro mig..men försök förstå..försök se saker i större perspektiv. Du är speciell för mig ..jag vill prata och lösa saker.

Jag tror jag kommer lära mig hantera de goda minnena med mer glädje än smärta. Men det kommer att ta tid. Och till dess kommer jag vara en tickande och oförutsägbar känslobomb. Men jag försöker öva upp mig på en bombexpert inom området.

Så enormt bra text! (Ej jag som skrivit)