Du ringer mig snefull säger du ligger i soffan och ser film men i själva verket..går du hem onykter som satan. Är det rättvist för att sedan säga: vi hörs om en vecka kanske. Jag ser inte fram emot denna sommar alls. Det gör bara ont hela tiden.

Jag vet inte vad som skulle varit rätt eller fel. Vi tog steget att flytta in tillsammans..det tog mycket energi från oss båda..jag var inte förberedd på hur det skulle känns att sörja sin vän. Jag vet inte exakt då jag började sörja min väns död. Allt kändes bara så overkligt och förjäkligt.Jag vet jag åkte hem mycket men det vara bara för att jag hade svårt att släppa taget. Allt var svårt med ångest just då. Men du har inte varit dålig på nått sätt eller gjort något värre. Jag visste inte bara att jag skulle bli så trött och ointresserad av att göra saker. Självklart blev du frustrerad. Jag har inte varit den bästa människan att bo med..jag undra hur det hade sett ut om min vän inte dog. Alla förväntar sig det är bra nu..men det kommer alltid kännas som en bit av mig är borta. Det kommer alltid finnas det där tomrummet. Men som i texten i förra inlägget kommer jag lära mig hantera minnena med mer glädje än smärta. Det kommer kännas lättare, det är jag helt säker på. Jag måste komma ihåg att prata de stunder då det känns som en riktigt tung dag. Jag vet inte hur vi ska lösa saker.

Jag vill inte förlora dig...jag vill inte glida ifrån dig. Jag vill inte det. Jag hatar allt just nu också tro mig..men försök förstå..försök se saker i större perspektiv. Du är speciell för mig ..jag vill prata och lösa saker.