Måste man verkligen göra reklam av sig själv för att folk ska komma ihåg att bry sig om en? För att folk ska vilja umgås med en? Så fort man inte följer normen så är man konstig? Känner mig i den här gråa bubblan just nu. Inget känns klart, bara oredigt.

Ofta när jag känner mycket känns det som en röra i mitt huvud. Det känns som tankar korsas i snabb hastighet. Ångest finns antingen som en klump i magen eller så känns det i bröstet. Jag känner mig darrig och tillslut faller tårarna. När tårarna kommer så försvinner toppen av ångest. Jag kan äntligen andas i lugnare takt...i dessa stunder känner jag behov av att prata med någon, någon som lyssnar och finns där för jag känner fortfarande ångest...ikväll bestämde jag mig för att öppna upp mig och visa mig sårbar. Jag brast ut i tårar och det var skönt...men trots det så känner jag mig aldrig bekväm med att öppna upp mig. Jag känner mig mest som en belastning för den andra personen. På något konstigt sätt känner man att man bidrar till dålig stämning. Men varför ska jag inte känna mig okej med att vara svag nån gång? Varför har jag höga krav på mig själv? Varför ska jag känna mig sluten? Varför ska jag känna mig så dålig för jag öppnar upp mig? 

Ikväll känns det väldigt rörigt i huvudet. Känner mig som i en bedövad bubbla ända tills tårarna börjar rinna ner för kinden. Känner mig uttråkad till tusen samtidigt som jag inte har någon energi att höra av mig till andra. Less på vara  hemma ensam. Varför är jag så rädd för att visa eller berätta för andra hur jag känner? Varför ska det kännas så onaturligt att öppna upp sig och dela med sig? Varför känner jag mig otillräcklig? Varför känner jag mig mindre bra? Varför har jag ingen lust just nu? Orken finns inte där. 

Vad ska jag göra för att kunna må bättre och stärka mig själv samt sluta vara rädd? Allt känns bara så ensamt och betungade i huvudet just nu...

Ett tag sedan jag skrev. Glömde bort lösenord och har inte orkat gå in här eller har glömt bort det egentligen. Kollar tillbaka på mina ångestfyllda inlägg haha och inser att jag skriver bara då jag mår dåligt. Jag vet inte om det hjälper mig, men känns på nåt vis skönt att få ut sina tankar nånstans. I nuläget har jag mått sisådär. Livet går upp och ner. Tiden går för fort, vilket jag har ångest över många gånger. Nu för tiden pluggar jag, vilket går hyfsat bra, dock känner jag mig lite stressad emellanåt. Jag tänker mycket på framtiden, nutiden och det som varit för tillfället. Jag vet vad jag tycker är viktigt i livet, dock vet jag inte om jag en dag kommer vara där i det som jag tycker är viktigt. Jag saknar vänner. I är inte helt frisk, vilket gör mig stressad och orolig. Det värsta när nån är sjuk är att se hur dåligt de mår och väntan på provsvar. Oroar mig även för andra i min närhet hur de mår. Måste kunna hantera min oro på ett bättre sätt. Är för trött för att skriva mer.