Tack och lov att jag hade sovmorgon nu idag, ligger ännu i sängen och njuter. Hela veckan har jag varit så trött och nu äntligen fick jag sova ut🙉🤗

Känt mig nedstämd, trött och deppig idag...dagen har känts lång ..som den gått i slowmotion. Det har känts grått idag!❄❄😒 

Tror jag behöver planera nåt roligt

För kanske är vi för olika

Det är så himla bra att man mer och mer börjat öppna upp sig och att fler delar med sig om sitt mående och psykisk ohälsa som länge har varit tabulagt. Jag hoppas det fortsätter så...tillsammans är man stark. 

Jag vet inte om jag kan säga jag har varit deprimerad. Jag har däremot varit oerhört nedstämd och befunnit mig i en sorgeprocess..de allra flesta har upplevet sorg och den finns nog kvar hos dom flesta livet ut...det är inget som försvinner, tiden läker inte alla sår men man lär sig att leva och hantera sitt mående/sorgen. Jag har varit på 4 begravningar som jag iaf minns...Min farmor, min gammelmormor, min farfar och en nära vän till mig. Det sista var allra smärtsamt..det var svårt att acceptera att en nära vän/granne var tvungen avsluta sitt liv så tidigt. Jag hade ingen aning hur jag skulle smälta att min kompis var inte med oss andra längre. Det var svårt att acceptera det och förstå att det var verkligheten. 

Jag har svårt att komma ihåg vad jag kände och tänkte efter begravningen. Jag vet inte om jag tyckte det var skönt att jobba eftersom det var så svårt att smälta att allt var över nu...hela cancern som funnits med oss ett längre tag och tagit min vän på resan. Det var nu över. Jag minns hur trött jag var, hur mkt jag grät för mig själv..hur många gånger jag fick torka tårarna just innan jobbet. Det var svårt att hantera och jag visste inte hur. Jag minns att jag senare ville bara att tiden skulle stanna upp och alla liv som fortsatte runt omkring mig. Det var ju inte rättvist...skulle vi bara fortsätta frammåt såhär? Det kändes så fel och jag var så trött. Det blev för mycket..och därför fick jag nog en panikattack. Psyket sa ifrån, det gick inte längre att hålla sig på banan, jag kraschade i hallgolvet i paniken att få tag i nån... Bara jag INTE var ENSAM, för det fixade jag inte längre, jag var tvungen att dela med mig till någon. En panikattack var nog det bästa och värsta som hänt mig. De kommanande dagarna var så tuffa, bara att äta blev jobbigt helt plötsligt, lusten fanns inte där. Jag var så rädd att jag skulle få en till panikattack. Rädslan slukade energi. Jag brottades ett tag med stora ångest känslor..fick däremot ingen till panikattack, det var bara ständigt ångest och rädsla. Jag började undvika saker och ville absolut inte vara ensam. För tanken att tappa kontrollen och bli galen fanns ständigt med mig. Bara att gå till bordet att äta och mamma skulle lämna mig kändes oerhört jobbigt. Jag ville bara sova så jag skulle slippa känna alla känslor och tankar som snurrade runt. Som tur fick jag hjälp...jag pratade med en utomstående på ungdomshälsan...jag gick mycket på promenader med sällskap, jag var på pappas jobb ett tag trots att jag skämdes över det. Jag började äta mycket bättre. Jag försökte bearbeta allt...och göra saker som jag hade undvikit som att köra bil, gå själv på långpromenader. Viktiga saker som man inte kan vara rädd för;) Panikattacken fick mig iallafall att stanna upp, komma bort från jobbet och vara hemma..det behövdes och det kändes rätt även fast det var bland det jobbigaste. 

Sorgen finns såklart hos mig än. Vissa dagar känna fortfarande jobbigt, som igår. Ska försöka göra ett fotoalbum så jag inte glömmer händelser..känns så tråkigt med alla foton på datorn. Så inom en tid blir det ett album.

Vad jag än gör, tänder ett ljus på din grav eller skänker pengar till barncancerfonden känns det på nåt vis inte tillräckligt. Självklart alltid bra att skänka pengar men jag önskade bara att jag skulle haft något sista samtal med dig som jag kom ihåg. Jag kom ihåg vår sista kväll tsm, det var en vanlig du och jag kväll. Vi hyrde film( beautiful creaturs) och åt popcorn, nästan som vanligt kramades vi då du gick men jag kom inte ihåg vad vi pratade om eller vad det sista vi sa till varann var. Jag har för mig du somnade en stund under filmen för du kände dig ganska trött. Men bestämde vi då  nästa gång vi skulle ses igen som vi brukar?? Minns inte. Är så ledsen att jag har svårt att komma ihåg saker under din sjukdomstid... 🙁 Iallafall saknar din vänskap..den bästa man kan tänka sig. Du hade kloka värderingar, sprudlande energi, lätt för att skratta, saknar våra tokerier och närheten till dig. Med dig mådde man helt enkelt bra. Kommer alltid finnas en tomhet hos mig efter dig, finns ingen chans att du kommer bli bortglömd. Hur mycket jag än skriver vet jag inte om jag med ord kan beskriva hur konstigt det känns ibland, hur ont det gör, att det ibland inte känns verkligt att du bara en dag försvann ifrån oss och att vi bara ska acceptera att du är borta från våra liv? Nej det ska inte hända nån, speciellt inte då du endast blev 21..nästan 22år gammal.

Åhhh vad jag ville fira denna dag med dig (25!!!!) och det tror jag du vet!  För du skulle fira mig minst lika mycket. Vi skulle ha kontakt ända tills vi skulle bli gammla ju..vi skulle göra resor ihop, se varandras lägenheter. Du skulle alltid finnas till hands för jag behöver ju dig i mitt liv, jag behöver min kloka, underbara vän.

Men jag vet jag måste försöka utan dig, att leva och aldrig sluta kämpa för din skull. Du gjorde ditt allra bästa och jag hoppas du hade vetskapen om hur mycket jag tyckte om dig. Alltid saknad, aldrig glömd!😢😢😭😭😴🙁🙁😒😒😝😞💗💗💗💗

Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig eller skriva... 

Jag är glad att tårarna faller nedför kinden, känner mig inte lika tom och kall. Du och jag visste alltid var vi hade varann, det var så skönt att ha en granne som kompis..som många dagar i mitt liv har funnits så nära. Det var en underbar känsla! Och är otroligt tacksam för det samtidigt som jag är arg att ditt liv blev kort. 

Jag minns hur jag såg dig cykla förbi en dag, du cyklade förbi och var påväg att svänga i kurvan men du såg mig och kollade bak och vinkade väldigt stort med hela armen och du såg så glad ut. Jag vinkade tillbaka och snabbt var du borta påväg någon annanstans och jag vet inte vart du var påväg. Den dagen rann tårarna starkt, just då kom känslan och insikten att jag visste att du inte skulle vara kvar länge till. På nåt vis kändes det som ett tecken, jag fick aldrig säga ordentligt adjö innan du dog, men det hade jag inte velat heller. Det hade blivit för jobbigt för oss båda...det här tog jag som ett tecken även fast det var ett tag kvar innan du dog.

Du blev ju även cancerfri ett kort tag minns hur skönt det var och vilken lättnad. Jag kunde inget om cancer, visste inte den kunde komma tillbaka så lätt. Det var en sån besvikelse. Tänker tillbaka men kommer inte riktigt ihåg allt. Vissa saker minns jag väl medan en del minnen/saker känns så luddigt.

Okej min så kallade bästa vän skulle som sagt ha fyllt 25 på söndag, känns totalt deppigt och grått att jag inte kan beskriva det med ord. Det gör så ont för jag vet det här skulle ha varit en bra helg! Vi skulle ha firat ordentligt! och nu är det världens sämsta för jag vet inte vad jag ska göra. 

Mitt liv känns grått och händelselöst just nu...det går på repeat med andra ord. Känner mig missförstådd som människa. Är rädd för att visa vem jag är, för folk dömer så lätt hela tiden. Något jag är fruktansvärt less på. Känns som jag även byggt upp en tjock mur runt om mig...jag är så sluten och inåt istället för öppen.  

Jag längtar efter nåt annat! Något nytt! En förändring av något slag. Det är svårt att vara bland folk, vara ärlig och endast vara glad kanske 50% och inåt finns ett grått trassel som jag inte vet om jag förstår mig på själv ens. Jag vet att allt går om man har viljan men då en stor sak är motigt blir det andra också lätt motigt. Det blir kämpigt och motvind konstant och det känns som jag varit där ett tag nu. I motvind..och det känns sååå segt. Jag vet jag måste ändra mina tankar, mitt tankesätt, vill ha saker att se fram emot.

Snart är dagen här.. helt plötsligt. Hatar hur tiden går så fort. Är dagen redan här?! Då du skulle ha fyllt 25. Fan alltså! jag har haft detta i bakhuvudet..men trodde det aldrig skulle gå så fort. 20 november på söndag. 

Så jaa...jag vet inte vad jag ska göra! hedra dig vara glad på dagen kanske köpa en tårta?? Men nej samtidigt känns det fel..jag känner mig inte glad ju, snarare fruktansvärt arg. Jag har inte haft tid att tänka igenom det här ju! Önskar du kunde vägleda mig ..göra det enkelt. Vad ska jag göra på din dag???? Jag vet inte var du är men jag är iallafall här på exakt samma ställe, vårat ställe...Fanfanfan! Känns som tiden står still samtidigt som den springer iväg. Vill bara sova just nu för jag är så trött. Trött på att stå still, sjukdomar, förkylningar och inte ha tid till att tänka och få saker gjorda för man är så trött och mitt i allt skulle du ha fyllt 25. Inte ditt fel. Bara den där jävla cancern och jag som inte vet något som vanligt. Alla dessa frågor utan svar. Jag känner mig som ett frågetecken större delen av mitt liv just nu.