Ikväll känns det väldigt rörigt i huvudet. Känner mig som i en bedövad bubbla ända tills tårarna börjar rinna ner för kinden. Känner mig uttråkad till tusen samtidigt som jag inte har någon energi att höra av mig till andra. Less på vara  hemma ensam. Varför är jag så rädd för att visa eller berätta för andra hur jag känner? Varför ska det kännas så onaturligt att öppna upp sig och dela med sig? Varför känner jag mig otillräcklig? Varför känner jag mig mindre bra? Varför har jag ingen lust just nu? Orken finns inte där. 

Vad ska jag göra för att kunna må bättre och stärka mig själv samt sluta vara rädd? Allt känns bara så ensamt och betungade i huvudet just nu...

Ett tag sedan jag skrev. Glömde bort lösenord och har inte orkat gå in här eller har glömt bort det egentligen. Kollar tillbaka på mina ångestfyllda inlägg haha och inser att jag skriver bara då jag mår dåligt. Jag vet inte om det hjälper mig, men känns på nåt vis skönt att få ut sina tankar nånstans. I nuläget har jag mått sisådär. Livet går upp och ner. Tiden går för fort, vilket jag har ångest över många gånger. Nu för tiden pluggar jag, vilket går hyfsat bra, dock känner jag mig lite stressad emellanåt. Jag tänker mycket på framtiden, nutiden och det som varit för tillfället. Jag vet vad jag tycker är viktigt i livet, dock vet jag inte om jag en dag kommer vara där i det som jag tycker är viktigt. Jag saknar vänner. I är inte helt frisk, vilket gör mig stressad och orolig. Det värsta när nån är sjuk är att se hur dåligt de mår och väntan på provsvar. Oroar mig även för andra i min närhet hur de mår. Måste kunna hantera min oro på ett bättre sätt. Är för trött för att skriva mer. 

När du helt plötsligt ignorerar mig, när hände detta? Är det nu det är påväg att ta slut? 

Jag känner att jag inte orkar gå igenom detta, jag orkar inte med att en till människa försvinner ur mitt liv. 

Okej vet inte vad jag gör för fel, men kan inte vara attraktiv i andras ögon? Ingen hör av sig. Ingen. Åh orkar inte detta. Känner mig fast i detta. Allt är så fel.

Känns så konstig hur fort saker och ting kan ändras. Det känns som jag numera kämpar med min självkänsla varje dag...känner mig inte lika omtyckt, känner mig inte lika älskad eller värdefull. Jag får panik av känslan att känna mig ensam eller tro att det är så det kommer bli i framtiden. Hur kan jag ha så svårt att veta vad jag vill? Nä idag vill jag bara ta ett kliv ut ur min egen kropp och mina tankar, jag kollar på mig själv och känner att jag inte tycker om mig själv. 

Saknar en trygg grund i livet, tror det är därför jag ofta mår så dåligt de ggr jag mår dåligt. Jag känner mig ångestfull och redan åldersnojig. Har insett hur mycket jag tycker om att bo med i, hur bra det kämns egentligen men vill bara att vi ska vara starkare som ett par.

Idag kom ämnet cancer upp, tror inte min familj inser hur dåligt jag mår då jag inte pratar om A. Då jag väl tar upp henne börjar de prata om andra historier...förstår att det inte bara ligger hos dem..men jag vill bara de ska lyssna då jag väl tar upp henne...nä fy vad ångest och vad kaffe påverkar mig dåligt. Darrig, magen känns lustig, en känsla av ångest som håller sig kvar ett bra tag plus hjärtklappning:(

det är så jobbigt att leva i nuet, när man nästan ständigt gruvar sig för framtiden och rätt ofta tänker tillbaka på de som varit...du gav mig en tavla där det står minns gårdagen, dröm om morgondagen, lev i nuet...det är väl det livet handlar om egentligen, det är en balans, vissa dagar svårare än andra och andra dagar flyter det på. Jag är glad jag fick denna tavla av dig, den betyder mycket och det gör det lättare att gå vidare då vi inte sa "hejdå" innan du gick bort. Det gör väldigt ont i mig ibland att du inte fick leva vidare med oss andra, kan inte förklara hur ont det gör, men du finns allltid med mig i mina tankar och mitt hjärta.

Jag visste inte att livet skulle bli såhär tråkigt....ingen bryr sig, jag visste inte jag skulle bli så ensam i allt. Känner mig så trött..orkar inte engagera mig. Tänk om du fanns här idag då skulle jag aldrig känt såhär. Nej jag vet inte vad det är jag gör för att bli så ensam...ingen gillar mig som jag är...alla bara drar och ensam står jag kvar.