Jag ville så gärna släppa in min familj, Jag ville så gärna berätta för de hur jag kände. På nåt vis stannande jag i mitt rum, en mörk källare och grät för mig själv. Jag grät ut alla mina känslor, torkade tårarna och gick till jobbet. Dagarna fortsatte att gå precis som tårarna fortsatte rinna nedaför min kind. Jag grät och grät. Vissa dagar kände jag mig så ensam. Mamma, pappa var på jobbet och jag var där med mina känslor inom mig som jag aldrig satt på ord. Det var så jobbigt att komma till jobbet och att veta att man 5min innan satt och grät. Samtidigt fick jobbet fick mig på andra tankar, jag kunde hur lätt som helst trycka undan min känslor i en liten låda. Ett ganska långt tag fungerade det här. Men jag mådde inge bra. Jag var så fruktansvärt ensam när allt jag behövde var att tiden skulle stanna upp precis som folket jag höll kär. En dag sprack det, klockan var vid 9-10 en vardag på jobbet. Vi hade inget att gör, ingen vårdtagare att åka till. Rastlösheten tog kål på mig, känslorna gick runt och runt mig i kroppen. Jag visste inte ens vad jag kände, jag kände bara att allt blev för mycket just i den stunden. Nästan som jag inte kunde andas, jag fick sån panik! Jag kom på en snabb vit lögn till min kollega, minna inte ens vad jag sa. Men det var något med att jag skulle hinna hem på rasten. Jag skynda mig ut till cykeln. Cyklade hem som tar ungefär 5min. Satte mig på golvet i hallen och bara grät.Tog tag i min telefon och ringde. Jag ringdetill mamma, sa att jag ville inte vara ensam, att jag inte klarade att fara till jobbet igen. Mamma försökte övertala mig. Men nej jag behövde någon nu. Jag hade varit allt för länge ensam inom mig. Ringde till pappa men han svarde inte. Ringde till min syster nånstans däremellan och kände att det inte räckte att prata med någon på telefon. Tillslut ringde jag min brors flickvän som var hemma och hon hörde paniken i min röst och kom på nolltid. Var så lättnad då hon kom. Hon ringde till jobbet för vi behövde lämna telefonen. Jag kände jag skämdes. Men jag vet att just ni fixar jag inte det här ensam. Jag behöber hjälp för att släppa ut mina känslor. Jag behövde min familj! Vi for hem efter vi lämnat telefon. Kort därefter kom mamma. Och tillslut även pappa av en slump. De kommade dagarna blev väldigt ångestfyllda och gråa. Ville absolut inte vara ensam. Hade 0 matlust. Vi kom i kontakt med ungdomshälsan. Och jag mådde bra av att vara där. Besöken var till en början varje vecka. Det kändes en evighet emellan. Ångest var så jobbig. Jag ville imte gå långpromenader själv, jag ville inte köra bil, jah ville inte vara ensam. Tillslut var jah med pappa på hans jobb ännu en sak jag kände jag skämdes över. Men jag kunde intw hjälpa det. Allt var bättre bara jag inte var ensam. Hade ingen plan då jag skulle gå tillbaka till jobbet..

Jag fick stöd, tog mig an utmaningar från ungdomshälsan. Tillslut mådde jag bättre även fast det kändes som enevighet. Men att ta itu med att mim bästa vän/granne var död var något jag behövde göra. Allt var som en chock när begravningen var. Än idag kan jag inte förstå att vi stod där ute.. såg på då kistan lastades in i bilen och där inne låg ju du. Du hade så fin kista med så otroligt fina buketter. Men jag kommer nånsin aldrig släppa tanken då vi alla stpd där ute och kollade på när du skulle köra iväg. Jag vet inte vad jag kände i den stunden, allt kändes så stilla och tomt inom mig..Kändea inte som de var verklighet. Det kändes så fruktansvärt konstigt. Och att se din pappa gråta gjorde fruktansvärt ont. Jag minns jah kollade på han. Och han var så ledsen och de gjorde så ont...Jag sknar dig så än idag. Önska du var här med mig idag.

Åter igen ensam och osäker. Inga rutiner. Jag är inte snäll mot mig själv. Jag tänker ofta dåliga och negativa tankar om mig själv. Självklart kommer tankarna och går, men mycket grundar sig i att jag saknar att ha nära vänner. Jag vet att om jag had...

Allt känns jobbigt och tråkigt med Corona. Jag är less på att känna att jag måste hålla avstånd när jag umgås med mina nära och kära. Jag är less på att känna ångest att gå till jobbet. Det är så tråkigt att man inte kunnat träffa M och M på flera må...

Gaaaaaaaaaaah.

Lördag och snart är semestern slut och livet återgår till verkligheten. Min semester har varit både upp och ned. Denna vecka har känt lite seg däremot speciellt helgen. Jag är nervös att börja jobba igen. Känns inte helt hundra på jobbet just nu vilk...

Ibland vet jag inte hur jag ska tänka. Just nu känns det som jag befinner mig i ett mellanläge. Många skaffar första barnet i min ålder. Jag vet inte ens om jag vill ha barn nånsin. Hur vet man? På nåt vis känns det ibland som man inte förändrats öve...