De senaste åren har jag nog varit mest en flännunge men dock av alla rätta skäl. Jag har haft så lätt för att bygga upp känslor inom mig för att sedan bryta ut i gråt. Alla som någon gång förlorat en nårstående kan nog känna igen sig i detta. Jag har känt mig "låg", nedstämd och trött. Sängen har lockat mer än allting annat. Energin har ibland inte funnits där överhuvudtaget. Många gånger jag funderat om jag blivit deprimerad, vilket som har skrämt mig mest. Jag , deprimerad? det låter så otroligt hemskt..bara ordet. På nåt vis har jag vissa gånger inte kunna sätta ord på hur jag känner jag söker istället för rimliga förklaringar som tillex. Jamen jag är nog trött för jag har något virus i kroppen..Jag har jobbat hela dan, klart sängen lockar. Nånstans däremellan känner jag mig förvirrad. Är det verkligen så eller beror allt på att jag sörjer fortfarande..När blir det bättre? När slutar jag brista ut i gråt? När ger sig den inre stressen och tankar (ångest) som går på högvarv? När finner jag ro? Mycket som jag inte vet..men så himla mycket som jag känner.

Detta år har jag mest känt mig slut och nere. Så var det inte första året. Då var det mesta dels ångest..som jag fick jobba med. Vilket jag gjorde. Även om den finns där ibland är den inte lika stor. Har dessutom blivit bättre på att hantera den. Fått mer kunskap och tips från ungdomshälsan och internet. Men som sagt detta år har mest bestått av trötthet och att jag på nåt vis inte funnit lust att göra saker lika lätt. Det här är jag som är ärlig med mig själv. Känns jobbigt att skriva att jag inte funnit lust till nånting när jag har så fin familj och pojkvän. Fått dåligt samvete för att jag har varit en sån otrolig flännig flickvän men på nåt vis har jag känt att det har gått bättre att känna/ gråta här i lägenheten än hemma. Har inte visat mig så mycket ledsen hemma. Känns som min pojkvän har fått dra det tunga lastet på nåt vis denna sommar/höst..och får dåligt samvete av det. Känner att jag inte kan gråta lika mycket längre med honom för jag vill inte att han ska må dåligt utav det. Hehe..ja dessa skuldkänslor.

Just nu känner jag mig så fruktansvärt kluven framåt. Rädd för att gå vidare, ta nästa steg. Ställa mig frågor som var hör jag hemma? Trivs jag med jobbet? Jag tänker så mycket på vad som kan bli fel att jag inte ens vågar ta steget framåt:( Håller mig på den säkra sidan. Vilket har iförsig varit bra de senaste året, det har varit det jag behövt. Det har varit de jag byggt upp då jag kände mig som ett vrak. DÅ jag var som ledsen var allt jag ville att det skulle kännas stabilt och bra igen. Jag ville inte vara på pappas jobb egentligen eller att första tanken på morgonen var rädslan att jag skulle tappa kontrollen så fort jag blev ensam. All denna ångest som fick mig att känna mig som jag skulle bli galen. Helt bissart att jag skulle känna mig otrygg i att köra bil då jag älskar att köra bil. Eller att jag kände att jag inte skulle ta mig igenom broarna runt. Jag vet inte vad jag tänkte men allt kändes hemskt, ensamt och något som jag aldrig känt innan. Jag ville inte ta itu med mina känslor. Jag var arg men mestadels väldigt väldigt ledsen. Det kändes som jag inte skulle få livet att gå ihop. Jag ville bara att allas liv i min närhet skulle stanna av så jag fick stanna av och andas.

Just nu tänker jag jobba med att finna lust, inspiration ..hitta min väg , sätta upp mål. Hitta på saker jag vill göra.

Läste igenom sms från min bästa vän som gick bort..och hon skrev: Jag tänker INTE ge upp och jag SKA kämpa!! Om jag fick säga något till henne imorgon är att jag ska kämpa för hennes skulle, att sträva framåt i livet även om det känns jobbigt. Skulle även säga hur mycket jag saknar att åldras med henne och dela fina minnen.

Åter igen ensam och osäker. Inga rutiner. Jag är inte snäll mot mig själv. Jag tänker ofta dåliga och negativa tankar om mig själv. Självklart kommer tankarna och går, men mycket grundar sig i att jag saknar att ha nära vänner. Jag vet att om jag had...

Allt känns jobbigt och tråkigt med Corona. Jag är less på att känna att jag måste hålla avstånd när jag umgås med mina nära och kära. Jag är less på att känna ångest att gå till jobbet. Det är så tråkigt att man inte kunnat träffa M och M på flera må...

Gaaaaaaaaaaah.

Lördag och snart är semestern slut och livet återgår till verkligheten. Min semester har varit både upp och ned. Denna vecka har känt lite seg däremot speciellt helgen. Jag är nervös att börja jobba igen. Känns inte helt hundra på jobbet just nu vilk...

Ibland vet jag inte hur jag ska tänka. Just nu känns det som jag befinner mig i ett mellanläge. Många skaffar första barnet i min ålder. Jag vet inte ens om jag vill ha barn nånsin. Hur vet man? På nåt vis känns det ibland som man inte förändrats öve...