Läste nyss en artikel som namnet var : orolig som barn och orolig vuxen. Vilken stämmer rätt bra in på mig. Dock har oron ökat genom åren pga saker man varit med om i livet. Iaf jag minns jag var väldigt orolig som barn också...jag var rädd för mycket.  Jag var otroligt mörkrädd. Vågade inte ens gå tiöl baksidan om kvällen då de mörknat för att ge kaninen mat. Jag ville helst inte sova borta hos kompisar, tyckte det kunde vara väldigt jobbigt när de ringde och frågade. Minns det kändes som alltid en lättnad att vakna upp och veta att natten hos min kompis var över. En period vågade jag inte vara ensam hemma, så när jag kom först hem från skolan satte jag mig på bron och väntade på min syster, bror skulle komma. Kunde gå in snabbt för att hämta nåt men satt sedan på bron med kaninen min. Jag tyckte även det kunde vara jobbigt gå ner i källaren ducsha även fast min familj var på övervåningen. Iaf som barn var man nog mycket rädd.. Min trygghet var min familj, mitt husdjur. Det  var svårt känna sig trygg när det var borta från huset. Som människa  är jag väldigt mån om min familj. Älskar umgås med släkt och familj. Även om jag inte är med dom jämt...känns det bara som ett väldigt starkt band där mycket trygghet och kärlek ligger. Jag kanske var aldrig bra på att vara ensam som liten (undrar hur många barn som är det) ? För den delen är jag inte så bra på vara ensam nu helle. Inte för många dar i rad. Människor är så olika . Jag kan dock uppskatta ensamtid med mig själv väldigt mycket men inte för många dar i rad.  

Iaf igår svimmade min mamma..utan förvarning på marken/isen..det kunde ha gått riktigt illa. Mamma är envis och vill inte kolla upp de . Visst det kanske inte var farligt men tänk om? Hon lägger mycket oro på oss barn. Jag hoppas hon kollar upp de på vårdcentralen. Känner oro ångest.

Känner jag vill bara isolera mig från folk,  vissa är så dumma i huvudet. :( Näe, alltså männsikor....elller jag som har för lite liv. Arg, trött, less.