Läste nyss en artikel som namnet var : orolig som barn och orolig vuxen. Vilken stämmer rätt bra in på mig. Dock har oron ökat genom åren pga saker man varit med om i livet. Iaf jag minns jag var väldigt orolig som barn också...jag var rädd för mycket.  Jag var otroligt mörkrädd. Vågade inte ens gå tiöl baksidan om kvällen då de mörknat för att ge kaninen mat. Jag ville helst inte sova borta hos kompisar, tyckte det kunde vara väldigt jobbigt när de ringde och frågade. Minns det kändes som alltid en lättnad att vakna upp och veta att natten hos min kompis var över. En period vågade jag inte vara ensam hemma, så när jag kom först hem från skolan satte jag mig på bron och väntade på min syster, bror skulle komma. Kunde gå in snabbt för att hämta nåt men satt sedan på bron med kaninen min. Jag tyckte även det kunde vara jobbigt gå ner i källaren ducsha även fast min familj var på övervåningen. Iaf som barn var man nog mycket rädd.. Min trygghet var min familj, mitt husdjur. Det  var svårt känna sig trygg när det var borta från huset. Som människa  är jag väldigt mån om min familj. Älskar umgås med släkt och familj. Även om jag inte är med dom jämt...känns det bara som ett väldigt starkt band där mycket trygghet och kärlek ligger. Jag kanske var aldrig bra på att vara ensam som liten (undrar hur många barn som är det) ? För den delen är jag inte så bra på vara ensam nu helle. Inte för många dar i rad. Människor är så olika . Jag kan dock uppskatta ensamtid med mig själv väldigt mycket men inte för många dar i rad.  

Iaf igår svimmade min mamma..utan förvarning på marken/isen..det kunde ha gått riktigt illa. Mamma är envis och vill inte kolla upp de . Visst det kanske inte var farligt men tänk om? Hon lägger mycket oro på oss barn. Jag hoppas hon kollar upp de på vårdcentralen. Känner oro ångest.

Åter igen ensam och osäker. Inga rutiner. Jag är inte snäll mot mig själv. Jag tänker ofta dåliga och negativa tankar om mig själv. Självklart kommer tankarna och går, men mycket grundar sig i att jag saknar att ha nära vänner. Jag vet att om jag had...

Allt känns jobbigt och tråkigt med Corona. Jag är less på att känna att jag måste hålla avstånd när jag umgås med mina nära och kära. Jag är less på att känna ångest att gå till jobbet. Det är så tråkigt att man inte kunnat träffa M och M på flera må...

Gaaaaaaaaaaah.

Lördag och snart är semestern slut och livet återgår till verkligheten. Min semester har varit både upp och ned. Denna vecka har känt lite seg däremot speciellt helgen. Jag är nervös att börja jobba igen. Känns inte helt hundra på jobbet just nu vilk...

Ibland vet jag inte hur jag ska tänka. Just nu känns det som jag befinner mig i ett mellanläge. Många skaffar första barnet i min ålder. Jag vet inte ens om jag vill ha barn nånsin. Hur vet man? På nåt vis känns det ibland som man inte förändrats öve...