Sitter här i soffan..arg på mig själv som förstör..arg att inte lusten kommer till..arg att tårarna rinner ner för kinden. Arg och ledsen för jag vill de ska funka så jävla mycket. Så himla frusterande just nu. Jag är så arg att du inte finns här. Att allt blev så fel och nu måste jag kämpa hela jävla tiden pga dig. Du förstörde allt genom att försvinna. Vem fan får bestämma sånt? Att du bara lämna min sida sådär???  Jag vill bara att folk som jag känner ska tänka och bry sig men de finns ingen jävla stans just nu. Jag känner mig deppig, oattraktiv, och så ensaaam, mitt självförtroende går i bitar just nu. Pga allt är i obalans. Du vet att jag älskar dig och jag vill att allt ska funka...jag hoppas du bara finner tålamod. 

Gaaaah

Känner mig lite dum idag . På sistonde har inte mitt självförtroende varit det bästa. Har jämfört mig med andra istället på att fokusera på att jag är bra! Har hellre velat att fly från konverastioner istället för att vara frågvis och intresserad. Detta går upp och ner för mig, men så är det ju för många många fler. Nu har vi fått in nya sommarvikarier på jobbet både gamla som jobbat förut och även nya. Det gör mig lite osäker när nya folk kommer in. När själva gruppen förändras. Det är bra för mig, jag tvingas komma ur min trygghetszon. Tyvärr blir jag vissa stunder väldigt tystlåten men jag försöker öva att vara mer framåt. Idag är det personalfest..eller iaf käk med jobbet. Alla fick skriva upp sig på dörren om de skulle dit och vad de skulle ta med. Jag skrev aldrig upp mig och var livrädd att någon skulle fråga om jag skulle komma. Ingen frågade ..vilket kändes mindre kul. Men jag får se framåt istället...fortsätta öva på min sociala förmåga haha...En punkt leder till en annan och det här med att våga får jag kämpa lite. Men jag måste även komma ihåg att vara snäll mot mig själv. Berömma mig själv mer. För mycket gör jag väldigt bra!