Har haft sån konstig ångest dessa nätter. Och även nu inatt. Har vänt dygnet. ..kan inte somna . Hade sån ångest över att du skulle komma hem. Visste inte vad jag skulle förvänta mig. Såg dig bara för några dagar sen men känns ändå så längsen jag såg ditt ansikte och rörde dig. Vilken blandade känslor att känna dina läppar inatt. Åh vad jag saknat dom! Saknat hela dig. Älskar dig. Även fast jag är så dålig på att säga det.

Jag känner mig rädd. Jag vet att dessa dagar har varit bra för oss båda. Jag har fått mig en tankeställare. En påminnelse om hur det är att vara ensam, självständig igen. Och det har känts otroligt bra. Jag blir så förvirrad av vad som är rätt och fel. Ja har varit så van att ha dig vid min sida i 2 och 1/2år nu. Varje natt ungefärligt. Du har varit en trygghet. Men jag måste bli duktigare på fokusera och sätta mig först..efter allt som hänt känner jag mig tvungen att hitta tryggheten hos mig själv. Folk omkring är stöttepelare. Men jag vill känna samma trygghet som förut då jag var yngre..innan allt som hänt. Det känns behövligt. Men samtidigt så jävla jobbigt att veta vad som är rätt och fel. Kan jag leva med dig och samtidigt finna tryggheten inom mig? Blir ångesten bättre då? Åhh så många frågor och min huvud snurrar åter. Du är en av de bästa i mitt liv. Jag vill inte förlora dig. Men jag vill samtidigt det bästa för mig.