Och ikväll igen hände det...jag stöter på dig. Kanske inte så konstigt i och med vi bor i samma område. men 2ggr på kort tid...annars brukar jag aldrig stöta på dig. 

Första gången var på stan..jag såg två personer som tecknade teckenspråk ( sjukt längesen jag såg det) kort därefter påvägen till cykeln stöter jag på dig. Vi cyklar hem pratar med varann..på nåt vist väldigt obekvämt och konstigt.

Och sen ikväll på affären påväg mot yoghurten och mjölken...vi hälsade bara på varann denna gång ..vilket också kändes väldigt konstigt och obekvämt. Kanske menat vi ska stöta på varann...jag vet inte...på nåt vis gör det mig glad, även fast det känns väldigt obekvämt, känns som ett tecken på nå vis som A är nära.

Åh va jag blir less på dig..du ringer och klagar, spyr negativ galla...jag försöker mitt bästa att lyssna, höra vad du säger, allting suger för dig ..jobbet, kompisgänget, jag för nån helg sedan. Jag tror verkligen du behöver nån att prata med, någon som lyssnar..för det behöver ju alla egentligen! men ju mer du pratar destomer upprörd blir du och jag blir som nån person som säger något råd men du tar inte åt dig. Jag vet inte om du ens väljer att lyssna! Jag känner att jag hjälper ingenting men du väljer mig ändå för det finns ingen annan. Åhhh..mkskdkwjdkslwnwbf.