Jag undrar hur saker skulle varit då...att bara veta att man hade åtminstonde 1 vän att alltid vända sig till, 1 trygghet som man visste skulle finnas LIVET ut.  Vänner kommer och går genom uppväxten men med dig visste jag alltid att du skulle finnas kvar. Du var en sån där vän som fanns där till allt. Till att bara prata, gå promenader, baka, shoppa, resa, festa osv. Jag blir så ledsen då syrran ska vara med sina närmaste vänner och jag frågar mig själv..var är min nu då? vem är det jag ska vara med just i denna stund?

Du var hon som accepetera mig för den jag var, som uppmuntra mig och peppade mig. Som var positiv..som delade med sig och öppnade upp sig. Hon som visade att livet inte alltid var lätt men visade att allt går med vilja.  Hon som fick mig att må så gott ända längst in i själen. Varför var du tvungen att gå ifrån mig? Varför är det bara minnen kvar nu som känns så längesen? JAg vet att jag inte borde titta bakåt alltför ofta men ibland måste man tillåta sig det. Ta en stund att tänka tillbaka, minnas fina minnen, släppa ut tårar..precis som nu. Det känns som en lättnad i bröstet. Allting känns lite lättare.