Gud vad jag hatar hur livet blir ibland och att man inte kan bestämma eller kontrollera över saker. Är så himla arg och ledsen. 

Varken du eller jag behandlar varandra bra nu. Jag hatar det för det känns som vi hamnat i nåt konstigt mönster. Känns ensamt och som ett hål utan dig, vill absolut inte förlora dig...du betyder så mycket. Varje gång vi blir ovänner och börjar tjafsa så måste det gå åtminstonde några dagar innan vi kan prata ...jag blir så less på det.. det är inte rätt och så orättvist. Du vet att jag hatar det. Jag känner inte att jag är lika mycket en del av ditt liv då jag inte är med dig och dina vänner. Om vi ska vara tsm måste jag börja vara mer en del igen av ditt liv. Jag vet vi är unga mycket känns jobbigt...det är tiden man ska vara ung, festa och leva livet. Stunden man ska ta vara på livet medan man är frisk. Vissa känner sig klar med festandet medan andra är fortfarande där! 

För oss blir det en svår balansgång...jag vet att du vill mycket vara med din vänner och inte förlora dom. Jag förstår det så väl..för jag vet hur det känns att känna sig ensam och rädslan av att förlora en vän. Dina vänner festar i stort sett varje helg och jag vet att du inte vill missa för mycket så du inte senare blir tillfrågad och utanför. En helgkväll med dig och det känns som jag stjäl dig på nåt vis från dom. Men jag vet också att du uppskattar att vara med mig men samtidigt hänger rädslan hos dig kvar att bli lämnad utanför av dina vänner.