Igår kände jag mig ledsen, även idag också om jag ska vara ärlig med mig själv. Jag tänker att det är bra att uttrycka sin sorg, att det på nåt sätt ska lätta. Är dåligt att prata med andra just i stunden då jag känner mig nedstämd och ledsen. 

Saken är att det var ett tag sen jag var på din grav nu igen, några månader sen tror jag. Efter en viss period dyker tanken upp i huvudet... ( justja jag borde åka till graven) jag får dåligt samvete. Vet inte hur jag ska hantera det? Känner mig tom ibland när jag står där..som att du inte är där, även fast ditt namn står på graven, det är ju din plats ändå.

Jag saknar dig mer när jag sitter ensam i tv-soffan framför en film, eller när jag är påväg till affären för att handla, eller då jag sitter på vårt hemställe, på baksidan på gröna gräsmattan, eller då jag ser din familj eller då jag går långpromenad eller då jag gör en smoothie eller när jag ser två andra nära vänner som umgås och har kul.. osv. Det är det som väcker känslor i mig, det som gör ont. När jag går till graven känner jag mig endast tom eller vet inte hur jag ska förklara, bara svårt att komma i kontakt med mina känslor just då. Det kanske är logiskt, jag menar det förstår jag själv. Det säger ju sig själv att det är minnena och sådant jag förknippar dig med som känns. Men får ändå dåligt samvete att jag inte tänt ett ljus på ett tag eller lagt dit någon slags minnessten eller blomma..

Även när det sker förändringar i livet eller då något jobbigt sker eller något väldigt kul då saknar jag dig vid min sida! Saknar att prata med dig så fruktansvärt, du var bra för min själ, med dig kände jag mig bekväm att prata om vad som helst. Var alltid glad att ha dig som min vän i vått och torrt. Älskade att hitta på spontana grejer med dig.

Igårkväll när jag fick min nya soffa var en stund jag önskade du fanns hos mig. Det skulle vara så kul om du fick se hur jag hade det och jag undrar hur du skulle haft det om du hade levt. Var hade du bott? Vad hade du gjort? Var skulle jag få hälsa på dig? Många funderingar och känsla av nedstämdhet inom mig, en känsla av gråhet och besvikelse på livet. Är förjäkla skönt när jag fäller tårar och det lättar inom mig. Jag önskar av hela mitt hjärta att du fortfarande var vid liv. Du var värd att få leva ett bra liv, du förtjänade inte att få cancer, du var en god människa, är så arg över smärtan du fick genomgå både fysiskt och psykiskt. Kan inte sätta mig in hur tunga vissa av din dagar faktiskt var. Var svårt att se dig ha det jobbigt. Önska jag kunde berätta nu i efterhand, skulle ha så mycket att säga. Just nu känns det som jag hade kunnat vara mer öppen och uttryckt mina känslor. Men jag visste inte hur, jag ville inte inse att du skulle dö. Det var för skrämmande, det fanns inte med någonstans att du skulle försvinna från oss. Nej nej nej. Med ord kan jag inte ens säga hur mycket jag önskar du var här. Är rädd för tiden och att leva utan dig, för du skulle ju ja varit med min sida så mycket längre. Men jag vet jag måste fortsätta utan dig. Det känns bara så tråkigt ibland. Jag hatar att jag måste sakna dig.

Jag hoppas du finns med mig på nåt annat sätt och att du vet jag saknar dig mer än annat trots att jag inte besöker din grav ofta nog.

❤❤❤

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Åter igen ensam och osäker. Inga rutiner. Jag är inte snäll mot mig själv. Jag tänker ofta dåliga och negativa tankar om mig själv. Självklart kommer tankarna och går, men mycket grundar sig i att jag saknar att ha nära vänner. Jag vet att om jag had...

Allt känns jobbigt och tråkigt med Corona. Jag är less på att känna att jag måste hålla avstånd när jag umgås med mina nära och kära. Jag är less på att känna ångest att gå till jobbet. Det är så tråkigt att man inte kunnat träffa M och M på flera må...

Gaaaaaaaaaaah.

Lördag och snart är semestern slut och livet återgår till verkligheten. Min semester har varit både upp och ned. Denna vecka har känt lite seg däremot speciellt helgen. Jag är nervös att börja jobba igen. Känns inte helt hundra på jobbet just nu vilk...

Ibland vet jag inte hur jag ska tänka. Just nu känns det som jag befinner mig i ett mellanläge. Många skaffar första barnet i min ålder. Jag vet inte ens om jag vill ha barn nånsin. Hur vet man? På nåt vis känns det ibland som man inte förändrats öve...