Ibland vet jag inte hur jag ska tänka. Just nu känns det som jag befinner mig i ett mellanläge. Många skaffar första barnet i min ålder. Jag vet inte ens om jag vill ha barn nånsin. Hur vet man? På nåt vis känns det ibland som man inte förändrats överhuvudtaget sedan man var 18. Jag tänker ungefär likadant, dock levde jag förr mycket i nuet. Jag tänkte inte så mycket frammåt. Idag när jag är äldre känns allt svårare, man känner sig stressad att andra flyttar till hus och skaffar barn. Jag har svårt att känna mig genuit glad. Jag känner mig pressad att leva utifrån samhällets normer. 

Jag vet att allas liv ser olika ut och man inte ska jämföra, men ändå är det svårt att släppa tankar som nu är jag i den här åldern ..vid det här laget borde jag leva i hus tillsammans med partner och barn. Jag borde ha utbildat mig klar osv. Det är så svårt att leva i nuet just nu, jag känner mig bara orolig för framtiden. Jag känner mig så jäkla ensam i mina tankar. 

Just nu är jag fast i ett läge som jag inte vill vara. Jag vill gå frammåt, men det går inte om vi inte är på samma sida. Om vi tänker för olika blir det svårt, det leder till massa konflikter. Jag älskar dock I. Han är min vän också och det skulle göra fruktansvärt ont att släppa taget. Det skulle bli väldigt tomt utan I. Men vi kan inte leva såhär förevigt. Jag trodde aldrig jag skulle hanma i en sådan här situation..men jag känner mig sårbar jämfört med andra. Hur blir man starkare i sig själv? Jag hatar att se alla glada par i verklighetet för jag vill ha det. Jag vill vara glad. Jag vill bara att det ska funka ..att det inte ska vara så komplicerat. Tiden är kort här på jorden. Saker och ting bör inte vara så komplicerade.