Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig eller skriva... 

Jag är glad att tårarna faller nedför kinden, känner mig inte lika tom och kall. Du och jag visste alltid var vi hade varann, det var så skönt att ha en granne som kompis..som många dagar i mitt liv har funnits så nära. Det var en underbar känsla! Och är otroligt tacksam för det samtidigt som jag är arg att ditt liv blev kort. 

Jag minns hur jag såg dig cykla förbi en dag, du cyklade förbi och var påväg att svänga i kurvan men du såg mig och kollade bak och vinkade väldigt stort med hela armen och du såg så glad ut. Jag vinkade tillbaka och snabbt var du borta påväg någon annanstans och jag vet inte vart du var påväg. Den dagen rann tårarna starkt, just då kom känslan och insikten att jag visste att du inte skulle vara kvar länge till. På nåt vis kändes det som ett tecken, jag fick aldrig säga ordentligt adjö innan du dog, men det hade jag inte velat heller. Det hade blivit för jobbigt för oss båda...det här tog jag som ett tecken även fast det var ett tag kvar innan du dog.

Du blev ju även cancerfri ett kort tag minns hur skönt det var och vilken lättnad. Jag kunde inget om cancer, visste inte den kunde komma tillbaka så lätt. Det var en sån besvikelse. Tänker tillbaka men kommer inte riktigt ihåg allt. Vissa saker minns jag väl medan en del minnen/saker känns så luddigt.

Okej min så kallade bästa vän skulle som sagt ha fyllt 25 på söndag, känns totalt deppigt och grått att jag inte kan beskriva det med ord. Det gör så ont för jag vet det här skulle ha varit en bra helg! Vi skulle ha firat ordentligt! och nu är det världens sämsta för jag vet inte vad jag ska göra. 

Mitt liv känns grått och händelselöst just nu...det går på repeat med andra ord. Känner mig missförstådd som människa. Är rädd för att visa vem jag är, för folk dömer så lätt hela tiden. Något jag är fruktansvärt less på. Känns som jag även byggt upp en tjock mur runt om mig...jag är så sluten och inåt istället för öppen.  

Jag längtar efter nåt annat! Något nytt! En förändring av något slag. Det är svårt att vara bland folk, vara ärlig och endast vara glad kanske 50% och inåt finns ett grått trassel som jag inte vet om jag förstår mig på själv ens. Jag vet att allt går om man har viljan men då en stor sak är motigt blir det andra också lätt motigt. Det blir kämpigt och motvind konstant och det känns som jag varit där ett tag nu. I motvind..och det känns sååå segt. Jag vet jag måste ändra mina tankar, mitt tankesätt, vill ha saker att se fram emot.