Det är så himla bra att man mer och mer börjat öppna upp sig och att fler delar med sig om sitt mående och psykisk ohälsa som länge har varit tabulagt. Jag hoppas det fortsätter så...tillsammans är man stark. 

Jag vet inte om jag kan säga jag har varit deprimerad. Jag har däremot varit oerhört nedstämd och befunnit mig i en sorgeprocess..de allra flesta har upplevet sorg och den finns nog kvar hos dom flesta livet ut...det är inget som försvinner, tiden läker inte alla sår men man lär sig att leva och hantera sitt mående/sorgen. Jag har varit på 4 begravningar som jag iaf minns...Min farmor, min gammelmormor, min farfar och en nära vän till mig. Det sista var allra smärtsamt..det var svårt att acceptera att en nära vän/granne var tvungen avsluta sitt liv så tidigt. Jag hade ingen aning hur jag skulle smälta att min kompis var inte med oss andra längre. Det var svårt att acceptera det och förstå att det var verkligheten. 

Jag har svårt att komma ihåg vad jag kände och tänkte efter begravningen. Jag vet inte om jag tyckte det var skönt att jobba eftersom det var så svårt att smälta att allt var över nu...hela cancern som funnits med oss ett längre tag och tagit min vän på resan. Det var nu över. Jag minns hur trött jag var, hur mkt jag grät för mig själv..hur många gånger jag fick torka tårarna just innan jobbet. Det var svårt att hantera och jag visste inte hur. Jag minns att jag senare ville bara att tiden skulle stanna upp och alla liv som fortsatte runt omkring mig. Det var ju inte rättvist...skulle vi bara fortsätta frammåt såhär? Det kändes så fel och jag var så trött. Det blev för mycket..och därför fick jag nog en panikattack. Psyket sa ifrån, det gick inte längre att hålla sig på banan, jag kraschade i hallgolvet i paniken att få tag i nån... Bara jag INTE var ENSAM, för det fixade jag inte längre, jag var tvungen att dela med mig till någon. En panikattack var nog det bästa och värsta som hänt mig. De kommanande dagarna var så tuffa, bara att äta blev jobbigt helt plötsligt, lusten fanns inte där. Jag var så rädd att jag skulle få en till panikattack. Rädslan slukade energi. Jag brottades ett tag med stora ångest känslor..fick däremot ingen till panikattack, det var bara ständigt ångest och rädsla. Jag började undvika saker och ville absolut inte vara ensam. För tanken att tappa kontrollen och bli galen fanns ständigt med mig. Bara att gå till bordet att äta och mamma skulle lämna mig kändes oerhört jobbigt. Jag ville bara sova så jag skulle slippa känna alla känslor och tankar som snurrade runt. Som tur fick jag hjälp...jag pratade med en utomstående på ungdomshälsan...jag gick mycket på promenader med sällskap, jag var på pappas jobb ett tag trots att jag skämdes över det. Jag började äta mycket bättre. Jag försökte bearbeta allt...och göra saker som jag hade undvikit som att köra bil, gå själv på långpromenader. Viktiga saker som man inte kan vara rädd för;) Panikattacken fick mig iallafall att stanna upp, komma bort från jobbet och vara hemma..det behövdes och det kändes rätt även fast det var bland det jobbigaste. 

Sorgen finns såklart hos mig än. Vissa dagar känna fortfarande jobbigt, som igår. Ska försöka göra ett fotoalbum så jag inte glömmer händelser..känns så tråkigt med alla foton på datorn. Så inom en tid blir det ett album.