Gaah en trötter i dag med magvärk och svullen fot:( Fick nåt bett på ankeln var där och klia sedan fick jag världens infektion helt plötsligt...aldrig hänt mig förut har därför varit aningens nojig. Fått ångest om nätterna och sovit dåligt. Och såklart tycker killen jag är knäpp och skojar om det:( Hehe ja.. nu längtar jag tills mensvärken lugnat sig..ligger i en varm säng. Ska snart och jobba. 

Ledig dag idag! Är ledig pga att jag jobbar hela helgen. I helgen blir min sista arbetshelg innan semester. Ska bli så skööönt. Ja kan ändå tycka att jobba var tredje helg är rätt mkt..var fjärde skulle kännas mer bra! Haha men iaf pengarna rullar ju in bättre. 

Idag hade jag antingen tänkt fara på stan eller ut och springa men det verkar som det ska regna hela dan:( så lust är inte så hög som den borde. Får se iaf om jag tar mig an modet och drar ut på ett liten löpartur. Annaras hade jag tänkt beställa kläder och ev. laga mat/baka. Idag ska vi äta kebab till middag gottigoottgott:)

Aja snart vankas semester i 3 hela veckor ska bli spännade och skönt att bara vara ledig. Jag ser framemot att fira Morfar 80år och senare har vi en till stor släktfest..jag och min kille kolla nå dar sen på en resa men får se om det blir av.

Ja jag undrar var livet har att bjuda framöver...flytt? djur? resa? Ja det återstår att se. 

Ligger i soffan inomhus medan man hör regnet droppa..Man känner sig nästan dubbelt så trött idag pga av att det är mulet. Haha såklart skulle jag kunna somna nu..men tog på mig ett extra jobbpass. Ångrae mig nästan men det blir ju extra cash..iaf litegrann;) Funderar om jag ska fara förbi stan och köpa sushi. Tycker om det så mycket nu, första gången smaka det inte alls bra men nu suktar man efter det då och då:)

Lite samma tema:)

I min tidigare ungdom har jag aldrig upplevt större motgångar. Första gången jag kände något var tungt för mig var då Farmor dog. Det var första gången jag fick uppleva sorg..men på sätt och vis var det ändå något jag kunde förstå. Hon var gammal, även om beskedet kom väldigt plötsligt kändes det bra att man hade alla runt omkring sig. Ett stor nät av folk som fanns där. Jag minns när jag var liten då brukade jag skriva/rita på ett A4 papper..jag kunder rita vad som helst och jag skrev alltid sånna saker som "jag älskar dig", "jag saknar dig farmor" Sen brukade jag gömma bort lapparna. Så gjorde jag även med mina kaniner som gått bort. Det var min lilla hemlighet och mitt sätt som barn att hantera sorgen. Som barn var jag väldigt blyg och öppnade inte upp mig lätt. Minns jag kunde gråta i bilen och såg att ingen la märke till mig ändå. För det var så mörkt och jag var tyst även fast familjen satt i bilen.

Sen kom dagen jag fick veta min kompis hade fått sjukdomen cancer. Jag var 18år. Allt vändes upp och ner. Vi hade planerat en resa utomlands ..första gången jag skulle utomlands och det skulle bli med min granne/kompis. Hon hade varit utomlands förut så jag litade på att hon visste hur man skulle göra. Jag var så peppad på att åka till cypern och jag visste att vi skulle ha så kul. För jag var i rätt sällskap och då kunde inget bli fel. Men...tyvärr fick resan avbokas då hennes cancertumör var elakartad och hon behövde behandling. Jag minns jag och en annan kompis skrattade då vi fick höra beskedet..vi visste inte hur vi skulle prata med varann så vi skrattade åt det. Mammma trodde jag var helt knäpp då jag log och då hon tog upp det. Aja..jag var väldigt ledsen men jag lyckades ändå få upp hoppet , känna mig glad över studenten och livet. Träffade även min kille . Och på nåt vis kändes allt underbart i allt det hemska.

Men med tiden fanns det svåra stunder..svåra ögonblick. Som då jag såg din mamma raka bort ditt hår. Vi försökte göra vårt bästa att uppmuntra dig att du faktiskt var hur fin som helst. Jag vet hur mycket du älska ditt hår och hur fin du kunde göra din frisyr. Jag var oftast avundsjuk i hemlighet (hihi). 

Livet fortsatte och jag festade, umgicks med vänner, med pojkvännen och med dig då jag hann. Du åkte mycket iväg till grannstaden för att få cellgifter och strålning. Tillslut så minskade tumören, det var så goda nyheter och jag kände en sån lycka. Allt gick ju åt rätt håll! En dag fick jag ett sms där du skrev att du var cancerfri. Fyfaan vad allt kändes bra! DU gick från en elakartad tumör till att vara frisk. 

Men såsmånigom kom besvikelsen, din tumör hade utvecklat dottertumörer och situationen var inte längre bra. Har svårt och minnas tillbaka hur det var denna tiden. Men under tiden du var sjuk så gjorde vi saker som vi brukade göra, vi gick på bio, vi såg film..åt popcorn. Vi gick på promenader, stan då du hade ork. Vi kunde fika på stan m.m

På nåt sätt hade jag insett att du inte skulle få fortsätta lev. Jag försökte nog förtränga det men jag minns jag sa det till min kille..att jag trodde inte du skulle klara det hur mycket jag ville du skulle vara med mig här på jorden. 

Du var en sån fin vän att jag vill så mycket ha tillbaka dig, varje dag! Dagarna är väldigt upp och ner och jag känner mig mer känslig och har lätt för gråt då jag blir besviken på annat. Jag kan gå från att vara ledsen/arg på min syster eller kille till att sen börja gråta över hela livet, besvikelsen och att du togs från mig pga en sjukdom. Det är som när jag väl är ledsen så dränker jag mig i all sorg och tänker tillbaka på jobbiga ögonblick. Ibland känns det verkligen konstigt, som om jag inte kan förstå..för du var ung och du var min fina vän och du fanns alltid där för mig i vått och torrt med dig kunde jag prata om vad som helst speciellt under våra promenader.

Jag har sörjt och försökt hantera det på bästa sätt. Ibland har det gått bättre och ibland har det gått mindre bra. De i omgivningen har fått stå ut med mig när jag varit ledsen. Vilket jag har lite dåligt samvete över när det kommer till min pojkvän. För jag vill inte att du ska känna dig ensam eller arg. Du hade inte någon att prata, ventilera saker. Du fick stå och titta på när det kändes som mitt liv gick i spillror. Jag har varit så upptagen med min känslor att jag upptäckte inte de föränn jag kom till ungdomshälsan. Vem har du fått prata med när allt varit jobbigt? Det känns orättvis och jag känner mig självisk och arg själv. Jag vill ditt bästa och om det innebär att släppa dig ifrån mig så kommer jag göra det. För jag vill att du ska vara glad och veta att du är tillräcklig precis som du är. Plus att det inte bara var en sorg utan att min farfar gick bort mitt i röran dessutom. ( Vilket jag kunde förstå för han var gammal) men hur skulle jag sörja både min kompis och farfar samtidigt. Det var det svåra och jobbiga att dela upp tankarna i fack och skilja på sorgerna.

Den andra stora besvikelsen kom när min mamma kolla upp hennes knöl i tummen. Tillslut när jag kom hem en kväll fick jag höra det var en tumör. Jag trodde pappa skojade. Men tänkte hur kan han skoja om något sådant..

Nä det var en tumör precis som han sa..därefter fick vi vänta 3 veckor innan hon skulle få veta om den var godartad eller elakartad. Hur som helst skulle hon ta bort den. Men väntan...Jag var så in i bomben less på att vänta på provresultat..jag var så arg och ledsen...att få ett svar. Det är väl inte lika farligt med en tumör i tummen som en tumör i lungan eller huvudet. Men jag blev så ledsen av att bara höra ordet "tumör" igen. Kändes som jag sprack i bitar. Hade ingen förståelse som helst över det. Dessutom var ju jag ingen läkare heller. När jag äntligen börjat må bättre..lärt mig hantera sorg på ett annat sätt och då kom denna nyhet. Har aldrig känt någon sån stor besvikelse på livet. Alla känslor bara bubblade och gaaaah...vad jag ville skrika! men det gjorde jag aldrig.

Allt detta...plus en pappa som opererat hjärta, en tremening med drogproblem som ringer mig på nyårsdagen alldeles drogad och säger till mig att han skrivit en bok och att han inte kommer ut från sin lägenhet. (Fyfaaan!)

Plus en syster med en långvarig förkylning som aldrig tar slut. Detta hände med en periods mellanrum.

Prover hit och dit men aldrig något riktigt svar.

Nog allt har jag fått smaka på livets motgångar..precis som många andra. Men jag önskar inte någon att allting händer så tätt inpå. Man hinner inte hantera en sak och då kommer nästa motgång (bomb). Men så är väl livet som en berg och dalbana. Man kan inte kontrollera eller styra det någonsin. Vad som händer..händer. Man kan bara välja hur man kan hantera det. Min mamma har fortfarander inte opererat bort sin godartade tumör, men hon har en tid för det. För min syster går det upp och ner..de tror hon har någon slags astma. Min pappa mår bra just nu:) Har ingen kontakt med min tremening. Har aldrig haft någon slags relation till honom förutom att han sökt sig till fester och att man har prata på krogen. Jag kan inte stanna upp mitt liv ...jag måste fortsätta. Även om jag är ledsen, arg , besviken. Vissa dagar är helt enkelt bättre än andra. Man får lov  att lyssna på sig själv men glömma att inte tänka på andra runt omkring sig. 

Lediga dagar upplever jag som jobbiga just nu..när jag sover till halv 1..när jag slutar 12 för att sedan lägga mig i sängen/soffan för att somna. Har haft svårt att hitta motivationen. Har svårt att bara öpnna upp mig när som helst för någon. Vilket gör att saker hålls inom mig. Och det är jobbigt för förut var jag inte i behov av att öppna mig på samma sätt. Nu blir jag nedstämd, tyst, energilös tills jag brister ut i gråt. Jag försöker kämpa emot så mycket för jag vill inte att någon ska se mig ledsen eller att jag har det jobbigt. Även när jag gråter har jag svårt att få fram orden. Jag vill inte upplevas som tjatig osv. 

Men jag vet att det är något jag verkligen behöver...att Prata. Men jag vet aldrig hur jag ska börja..Det är ungefär som en spärr i huvudet.

Vissa dagar känns förvirrade som om jag inte får ordning på mina tankar. Som om jag inte kan placera dom lika lätt..som allt känns huller om buller.Jag vill så gärna vara den glada och positiva tjejen. Men saker kommer ifatt en..jag vet inte bara när eller hur jag ska ägna mig åt sorgen. Jag vet att jag har gått vidare på sätt och vis. För jag jobbar och jag finner glada stunder. Jag vill hitta på saker. Men ibland händer det nedatämdheten och den låga motivationen greppar tag i mig. Stressade tankar dyker upp...jag kam börja tänka på mycket..falla ner i hålet och brista ut i tårar. Tankar om framtid och de som varit. Vad ska jag göra nu? Kommer jag någonsin hitta det jag vill jobba med? Hur länge ska jag stanna? Hur länge ska vi bo här? Vad vill jag egentligen? och om de som varit..Har det verkligen hänt? Varför känner jag mig nere just nu? Varför känns allt så långt borta..så längesen? Det skrämmer mig. Att påminna mig själv om att allt faktiskt hänt. Att de är inte någon konstig dröm. Jag fanns där hela tiden även fast det känns så himla konstigt. Tillbakablickar som gör så ont men även dom som är så himla fina!  Känns verkligen som jag låtar mig slungas fram och tillbaka av de som varit och det som inte har kommit. Det som jag inte vet nånting om. Jag har svårt att finna en balans. 

Denna förmiddag var inte den bästa! Fick jobba på ett annat arbetslag, tog lite tid för dom att bestämma vilken rad jag skulle få och efter jag frågat en massa. Jag glömde nycklar, kom sent till vårdtagare..blandade ihop ordning på 2st. Så tog den ena tidigare som hade senare hjälp och tvärtom. Kedjan hoppa på cykeln (i fart) Mina kollegor fick hjälpa mig med 2st men fy vilken morgon. Plus att många jag for till var väldigt speciella. Hehe ja...

Eftermiddagen har jag inte gjort så mkt förutom solat och köpt en wrap. Nu har jag fått första lagret av brunfärgen. Man känner sig faktiskt lite frächare när man är brun men försöker inte sitta så långa stunder utan att smörja in mig och dricka vatten. Det behövs! 

Ikv blir det ev. handling, boka tvättid, diska. Jag har lust att se en film eller fara fika nånstans. Om jag inte blir utringd imorgon så är jag ledig!!:)

Har haft sån konstig ångest dessa nätter. Och även nu inatt. Har vänt dygnet. ..kan inte somna . Hade sån ångest över att du skulle komma hem. Visste inte vad jag skulle förvänta mig. Såg dig bara för några dagar sen men känns ändå så längsen jag såg ditt ansikte och rörde dig. Vilken blandade känslor att känna dina läppar inatt. Åh vad jag saknat dom! Saknat hela dig. Älskar dig. Även fast jag är så dålig på att säga det.

Jag känner mig rädd. Jag vet att dessa dagar har varit bra för oss båda. Jag har fått mig en tankeställare. En påminnelse om hur det är att vara ensam, självständig igen. Och det har känts otroligt bra. Jag blir så förvirrad av vad som är rätt och fel. Ja har varit så van att ha dig vid min sida i 2 och 1/2år nu. Varje natt ungefärligt. Du har varit en trygghet. Men jag måste bli duktigare på fokusera och sätta mig först..efter allt som hänt känner jag mig tvungen att hitta tryggheten hos mig själv. Folk omkring är stöttepelare. Men jag vill känna samma trygghet som förut då jag var yngre..innan allt som hänt. Det känns behövligt. Men samtidigt så jävla jobbigt att veta vad som är rätt och fel. Kan jag leva med dig och samtidigt finna tryggheten inom mig? Blir ångesten bättre då? Åhh så många frågor och min huvud snurrar åter. Du är en av de bästa i mitt liv. Jag vill inte förlora dig. Men jag vill samtidigt det bästa för mig.