jadu idag har jag en delad tur...skitsegt. Men, Men jag ska väl överleva. Funderade och åka på stan och köpa nya skor men få se..kände inte riktigt suget..då de snöar ganska bra ute just nu. Får se om jag hittar motivationen hehe. Annars är jag ganksa så forever alone just nu. Köpte godis igår för att trösta mig och för att gårkvällen skulle kännas någorlunda bättre-_- Ajja...livet är väl som det är. Sina egna tankar som man styr och ifall man är positiv eller negativ...sen måste man ju ha dåliga dagar för att känna av och uppskatta dom bra dagarna. Låter ganska klok men önskade jag tog bättre in mina kloka tankar än att fastna i det negativa som är så¨mkt lättare ibland. 

De senaste åren har jag nog varit mest en flännunge men dock av alla rätta skäl. Jag har haft så lätt för att bygga upp känslor inom mig för att sedan bryta ut i gråt. Alla som någon gång förlorat en nårstående kan nog känna igen sig i detta. Jag har känt mig "låg", nedstämd och trött. Sängen har lockat mer än allting annat. Energin har ibland inte funnits där överhuvudtaget. Många gånger jag funderat om jag blivit deprimerad, vilket som har skrämt mig mest. Jag , deprimerad? det låter så otroligt hemskt..bara ordet. På nåt vis har jag vissa gånger inte kunna sätta ord på hur jag känner jag söker istället för rimliga förklaringar som tillex. Jamen jag är nog trött för jag har något virus i kroppen..Jag har jobbat hela dan, klart sängen lockar. Nånstans däremellan känner jag mig förvirrad. Är det verkligen så eller beror allt på att jag sörjer fortfarande..När blir det bättre? När slutar jag brista ut i gråt? När ger sig den inre stressen och tankar (ångest) som går på högvarv? När finner jag ro? Mycket som jag inte vet..men så himla mycket som jag känner.

Detta år har jag mest känt mig slut och nere. Så var det inte första året. Då var det mesta dels ångest..som jag fick jobba med. Vilket jag gjorde. Även om den finns där ibland är den inte lika stor. Har dessutom blivit bättre på att hantera den. Fått mer kunskap och tips från ungdomshälsan och internet. Men som sagt detta år har mest bestått av trötthet och att jag på nåt vis inte funnit lust att göra saker lika lätt. Det här är jag som är ärlig med mig själv. Känns jobbigt att skriva att jag inte funnit lust till nånting när jag har så FIN familj och pojkvän. Fått dåligt samvete för att jag har varit en sån otrolig flännig flickvän. Saker har ibland känts ångestladdade och haft lätt att förstora upp småsaker. Till ex. som att gå upp och jobba heltid. Det känns påfrestande och det suger onödig energi av att man går och oroar sig mycket.

Just nu känner jag mig så fruktansvärt kluven framåt. Rädd för att gå vidare, ta nästa steg. Ställa mig frågor som var hör jag hemma? Trivs jag med jobbet? Jag tänker så mycket på vad som kan bli fel att jag inte ens vågar ta steget framåt:( Håller mig på den säkra sidan. Vilket har iförsig varit bra de senaste året, det har varit det jag behövt. Det har varit de jag byggt upp då jag kände mig som ett vrak. DÅ jag var som ledsen var allt jag ville att det skulle kännas stabilt och bra igen. Jag ville INTE vara på pappas jobb egentligen (kände en sån otrolig skam över det) men samtidigt var jag lättnad..för första tanken på morgonen var rädslan att jag skulle tappa kontrollen så fort jag blev ensam. All denna ångest som fick mig att känna mig som jag skulle bli galen. Helt bissart att jag skulle känna mig otrygg i att köra bil då jag älskar att köra bil. Eller att jag kände att jag inte skulle ta mig igenom broarna runt. Jag vet inte vad jag tänkte men allt kändes hemskt, ensamt och något som jag aldrig känt innan. Jag visste inte hur jag skulle ta itu med mina känslor. Jag var arg men mestadels väldigt väldigt ledsen. Det kändes som jag inte skulle få livet att gå ihop. Jag ville bara att allas liv i min närhet skulle stanna av så jag fick stanna av och andas.

Just nu tänker jag jobba med att finna lust, inspiration ..hitta min väg , sätta upp mål. Hitta på saker jag vill göra.

Läste igenom sms från min bästa vän som gick bort..och hon skrev: Jag tänker INTE ge upp och jag SKA kämpa!! Om jag fick säga något till henne imorgon är att jag ska kämpa för hennes skulle, att sträva framåt i livet även om det känns jobbigt. Jag önska jag hade fått säga mer till henne

! Skulle även säga hur mycket jag saknar att åldras med henne och dela fina minnen. 

okej,  stora jobbet är klart..alla möbler är flyttade...gissa om jag har ont i ryggen:( Men är väldigt tacksam att psppa och pappas kompis hjälpte mig. Annars hade det inte gått. Iaf blir ledsen att du tkr jag ställer idiot frågor. Jag vill bars visa att jsg bryr mig...men jag förstår om du måste vsra ledsen på egen hand. Gör bara så ont. Alkt gör ont.

Imorgon sker det, har världens klump i magen. Åh. Tänk om det här inte var rätt alls? Ligger och tänker vad fan håller jag på med..jag kmr sakna så mkt att bo i lägenheten med dig och jag var så lycklig när vi flytta in. Men vissa saker klarar jag inte av mellan oss då vi är arga och irriterade på varandra. Men jag blir så ledsen att vara utan dig. Allting känns upp och ner utan dig:( Du betyder så mkt.

Fuck you. Jag orkar inte ens skriva...tomhet, hopplöshet, ilska och ledsamt hela tiden. Jag saknar dig och vår lägenhet. Men just nu är saker och ting som det är och jag måste låta saker vara så just nu:( och FOKUSERA på MIG istället.

Har varit ute på en hyfast lång skogspromenad idag med mamma. Det kände faktiskt skönt och uppfriskade. Iallafall blev man piggare. HAr sedan fikat, duschat och fräschat upp mig. Annars känns den dag/ kväll rätt tråkig.

Nui har det gå¨tt några veckor sen vi flyttade ifrån varandra och jag har ännnu inte flyttat alla min grejer ...det känns så svårt för det känns då som jag släpper taget på riktigt och jag kan inte förklar vilken tomhetskänsla det kommer att bli. Du kommer ha dina kompisar och du kommer inse att du inte behöver mig. Du kommer träffa en ny tjej eftersom du är ute och träffar folk hela tiden. Kanske hon kommer vara så mycket bättre för dig än var jag var. JAg vet inte. åh!!

Jag trodde inte riktigt att det skulle bli såhär och det känns superduper konstigt:( Jag vill bara skrika för att jag känner mig så jävla vilse. Visst jag kan htta saker som får mig att må bra ett tag i nuet men frammåt då?? vad kommer det hända ? vad kommer det att bli? :( Även om jag skulle hitta en lägenhet skulle jag bli lika ensam om inte ännu mer. Och det kommer bli så lätt att avskärma sig från folk och det sociala.

Imorgon kommer jag göra något nytt för första gången på länge. Det kommer bli spännade och intressant. Och nervöst då. Hehhe ibland är jag för blyg ju. 

så det är såhär det kommer vara?? du hittar på nåt varenda helg och inpricip super varenda jävla helg. Mina helger är sisådär...saknar dig och tänker på vad du gör. Klart som fan du kommer gå vidare först. nä fyfan just nu vill jag bara bli full och skita i allt. Du har lägenhet och jag om jag har Tur kommer jag hitta en lägenhet om 70år! bara Kanske ! jävla förbannade bostadsbrist. Tror jag flyttar långt långt bort snart!

Mitt jobb kan göra mig så himla glad ibland och då är det värt allt! Man får en varm känsla i kroppen att man gjort något bra som egentligen bara var en liten sak. 

Ett ex. Var hos en tant som är väldigt deprimerad och har alzheimers sjukdom. Hon säger att hon blir deppig av årstider och att hon alltid har varit det. Det kanske är så eller har det blivit värre av henne sjukdom. Man kan lätt se då hon är nere och trött. Men sen så sätter man sig ner och pratar en stund och det kan göra så mycket. En kvart kan göra så mycket, en tillsyn! Vi började prata om hennes hemby idag och hon blir så glad. Hon älskar att prata om sin hemby. Hon har svårt att hitta ord ibland med hon minns mycket väl sin hemby och beskriver den på ett fint sätt och man ser en stolthet att hon fått växa upp där. Snart glömmer hon bort att hon känner sig nere och man ser ett leende på läpparna och samtalet flyter på bra trots att hon har svårigheter med att hitta orden ibland. Jag fyller i meningarna då och då för att hjälpa hon hitta rätt ord ibland. Jag tror hon känner någon slags ro att bara sitta ner och prata om vad som varit viktigt i hennes liv. Hennes hemby, familj, småsaker. Hennes jobb..att minnas tillbaka på det som varit bra.

Och tillslut när jag säger jag måste gå säger hon..oj förlåt ursäkta jag pratar så mycket. Jag säger, det gör inget, jag hade ju tiden att sitta ner. När jag är påväg säger hon: jag tycker om dig så mycket, att prata med dig. Jag blir så otroligt glad..att en kvart kan ha en sån betydelse och göra skillnad för en männsika som inte mår bra. Att finnas där och lyssna. Ibland kramar hon oss i hemtjänsten innan vi går ut genom dörren. Hon känner sig tacksam att vi finns där. Hon kommer säkert efter ett tag jag gått bli nere/deppig igen..för det det svänger fort. Men att hon bara i den stunden fått glömma allt och se hon le och skratta..det är så otroligt fint och det känns så himla bra. Därför gillar jag mitt jobb. Att en liten stund kan ha en god inverkan och stor betydelse. Och jag inser att det är inte bara för henne utan för mig också!