Landat i sängen efter en långpromenad med mamma och nu orkar jag inte ens ta mig upp för att kvällsfika ...hehe nä måste stiga upp.

Iaf känns ensamt i läggan, otroligt ensamt att vara här själv på kvällarna får ont i magen. Blir orolig att jag ska sluta upp helt ensam:S men antar att detta var det jag ville, ta ett steg frammåt istället för att känna mig fast i en myr. Detta var tvungen att hända för att jag ska få perspektiv på saker och ting. Hatar ju att inte veta vad som händer frammåt men men så är ju livet. Orolig för I och jag, men om det är menat så är det menat och då kommer det bli vi igen som bor ihop i framtiden. Detta var rätta steget. Vi måste helhjärtat lösa våra problem om vi nånsin ska bo ihop och känna efter hur det känns.

Jag tror det är nyttigt att bo ensam nån gång i livet men samtidigt är  vi människor olika...vissa trivs i sällskap medan andra trivs mer ensamma. Jag är nog en blandning av båda...men just nu tror ja att jag behöver det här efter ett par jobbiga år som inte ens går förklara hur jobbiga dom var. Jag behöver vara självständig och tro på mig själv och våga mer.