Jag vet inte hur jag ska beskriva min känslor. Ärligt talat så känns det förvirrat. Men jag tror det är bra att testa på att vi båda är ensam. Jag behöver känna hur det känns att stå på mina egna ben. Att våga vara självständig på egen hand.

Det har alltid skrämt mig som mest i denna ångest. Jag visste inte hur jag skulle fixa att vara ensam, jag visste inte hur jag skulle hitta styrkan att orka, att gå vidare. Min energi var helt slut och det fanns bara vågor av ångest. Jag vill inte tro att det var sant, jag ville inte smälta in situationen hur saker var och hur det blivit. Med hjälp av min fina familj och pojkvän som fanns där vid min sida, så lyckades jag komma på banan igen. Jag började jobba igen. Jag fick jobba med fina gamlingar igen! Oj vad de har hjälpt mig få en syn på livet, att se de uppskatta och prata om hur deras historia/liv sett ut. Verkligen inspirerande. Jag älskar att jag började jobba i hemtjänsten. Lite min mammas förtjänst som pushade på mig då jag behövde ett nytt jobb för några år sen.

Vad händer med oss då? Det vet jag inte just nu. Jag hatar att se att du har det tungt. Jag hatar att se att du har ingen annan nära att prata med. Du pratar inte, du öppnar inte upp dig. Jag vill inte du ska ta på dig att nåt är ditt fel, för du har verkligen funnits där för mig, du har gjort mig glad otaliga ggr, du har funnits där minst lika mycket som min familj. Jag vet att jag ibland inte sagt det och jag har verkat missnöjd. Jag var bara så nedsjuken i alla känslor och besviken på livet och andra vänner runt omkring som inte visade sig vara där. Men just nu vill jag bara vara glad åt det jag har! Och vad livet har mer att bjuda på! Jag ville inte förlora dig och jag vet inte vad som kommer hända med du och ja. Jag älskar dig. Jag är rädd att vårt förhållande inte är starkt nog. Jag vet inte om det är starkt nog. Vi har klarat oss genom sorg och stora utmaningar i livet. Men jag vet att avudsjuka finns i vårt förhållande och just nu är det inte nyttigt för nån av oss. Vi måste fortsätta växa, utvecklas och ta del av livet. Vi är ju endast 22! Men livet går fort. Så just nu kanske vi inte kan vara med varandra, jag vet inte hur nåt kommer bli just nu...och vad man kommer att känna sen. Jag ska bara försöka vara självständig ett tag. Men jag vill inte förlora kontakten med dig och jag vill att du ska prata med mig om du känner dig ledsen, för du har funnits där för mig då jag varit som deppigast. Jag vill finnas där för dig. För jag kan inte säga hur mycket du har betytt för mig ens. Älskar dig!

Just nu har jag iaf anmält jag och min bror till en buggkurs..jag har sökt lägenheter...jag har varit hos kiropraktorn och fixa till ryggen och mitt knä som lutade inåt tydligen. Jag har även firat pappa 60år! Världens underbaraste människa!