Jag vet inte hur jag ska beskriva min känslor. Ärligt talat så känns det förvirrat. Men jag tror det är bra att testa på att vi båda är ensam. Jag behöver känna hur det känns att stå på mina egna ben. Att våga vara självständig på egen hand.

Det har alltid skrämt mig som mest i denna ångest. Jag visste inte hur jag skulle fixa att vara ensam, jag visste inte hur jag skulle hitta styrkan att orka, att gå vidare. Min energi var helt slut och det fanns bara vågor av ångest. Jag vill inte tro att det var sant, jag ville inte smälta in situationen hur saker var och hur det blivit. Med hjälp av min fina familj och pojkvän som fanns där vid min sida, så lyckades jag komma på banan igen. Jag började jobba igen. Jag fick jobba med fina gamlingar igen! Oj vad de har hjälpt mig få en syn på livet, att se de uppskatta och prata om hur deras historia/liv sett ut. Verkligen inspirerande. Jag älskar att jag började jobba i hemtjänsten. Lite min mammas förtjänst som pushade på mig då jag behövde ett nytt jobb för några år sen.

Vad händer med oss då? Det vet jag inte just nu. Jag hatar att se att du har det tungt. Jag hatar att se att du har ingen annan nära att prata med. Du pratar inte, du öppnar inte upp dig. Jag vill inte du ska ta på dig att nåt är ditt fel, för du har verkligen funnits där för mig, du har gjort mig glad otaliga ggr, du har funnits där minst lika mycket som min familj. Jag vet att jag ibland inte sagt det och jag har verkat missnöjd. Jag var bara så nedsjuken i alla känslor och besviken på livet och andra vänner runt omkring som inte visade sig vara där. Men just nu vill jag bara vara glad åt det jag har! Och vad livet har mer att bjuda på! Jag ville inte förlora dig och jag vet inte vad som kommer hända med du och ja. Jag älskar dig. Jag är rädd att vårt förhållande inte är starkt nog. Jag vet inte om det är starkt nog. Vi har klarat oss genom sorg och stora utmaningar i livet. Men jag vet att avudsjuka finns i vårt förhållande och just nu är det inte nyttigt för nån av oss. Vi måste fortsätta växa, utvecklas och ta del av livet. Vi är ju endast 22! Men livet går fort. Så just nu kanske vi inte kan vara med varandra, jag vet inte hur nåt kommer bli just nu...och vad man kommer att känna sen. Jag ska bara försöka vara självständig ett tag. Men jag vill inte förlora kontakten med dig och jag vill att du ska prata med mig om du känner dig ledsen, för du har funnits där för mig då jag varit som deppigast. Jag vill finnas där för dig. För jag kan inte säga hur mycket du har betytt för mig ens. Älskar dig!

Just nu har jag iaf anmält jag och min bror till en buggkurs..jag har sökt lägenheter...jag har varit hos kiropraktorn och fixa till ryggen och mitt knä som lutade inåt tydligen. Jag har även firat pappa 60år! Världens underbaraste människa! 

ont i magen, ångest, att inte få prata med dig. Jag vet att du inte säkert tänker på mig, troligen ute med dina vänner, har kul. För det är vad du vill. Jag blir något sorts orosmoment för dig och det tynger dig. Jag är bara så rädd vi ska förlora kontakten..och att du hittar nån ny att ersätta mig med. Att jag inte var tillräcklig på nåt vis.Att träffa dig var en av de bästa grejerna i mitt liv. Jag är så glad jag skrev till dig! Känns så jobbigt att allt blev inte som de var tänkt. Livet hände, det händer och sker hela tiden. Du har funnit där för mig. Tröstat mig när jag varit ledsen. Jag vet att jag varit ledsen otaliga ggr och tårarna har ibland inte gått att kontrollera. Ångesten har tagit över. Kanske med all rätt att det bästa är att släppa taget. Jag vill du ska vara glad! Jag önskar dig allt gott. Jag kan inte vara självisk nu. Jag kanske har varit för mkt! Men jag hade inget val, jag var tvungen och få sörja, få vara ledsen, bearbeta saker, att ta en större plats, för att kunna ta en dag i taget, gå åter till jobb och andra saker i livet.  Men om detta är de du vill tänker jag respektera det! Jag saknar bara så att få krama dig, mysa med dig och skratta med dig. 

Är glad att släkten är här idag, de får en att skratta, må bra! Och ångesten i magen försvinner ett tag!

Åhh konstant ont i magen och huvudet skriker att jag saknar dig! jag vill kram och pussa dig...ligga i sängen eller soffan och bara mysa. Jag vill bara prata, larva oss och skratta. Vad ont det gör:( 

Åhhhh det gör så ont i magen att allt kmr förändras. Imorgon blir min första jobbdag utan att komma hem till dig :-I Allt känns rastlös, tråååkigt:( Att jag inte har myst med dig på flera dagar vill få mig att krypa iväg under täcket. Just nu saknar jag dig!! jag saknar inte konceptet av dig. Jag vill bara komma hem till lägenheten som vanligt. Jag älskar oss när vi är glada och mår bra båda två. Men jag vet vi har haft det jobbigt på sistonde..vi har bråkat,  du har sovit borta under krognätter ( vilket jag inte trivs med) Vi har bråkat om vsrdagssysslorna som annars gick bra förut. Jag har tjatat på dig och visat jag velat prata. Men du har vänt dig bort från mig. Och JA...jag är mer än förvirrad också över vad vi känner för varandra! 

Hur det än blir så ångrar jag ingenting. Åren med dig har inte bara varit skitår..det har variit kul, lärorikt, mysigt. Jag ångrar inte att jag flytta in med dig. 

Du och jag.. du och jag. Vet inte vad jag ska säga..Tänker om jag kanske skriver kan jag få fram hur jag känner bättre. Kanske måste vi vara ifrån varandra..jag vet inte du säger inte ens att du vill ta en paus..du tog inte ens upp det..Kanske är det så vi har försökt länge men det gör ont att känna att jag förlorar dig. jag tycker det inte har känrs tomt mellan oss..jag tkr det känns tomt att lämna dig. Jag kmr sakna så mkt med just dig och det kmr kännas jättekonstigt att bo utan dig:( Åhhh..jag vet bara inte. Jag älskar ju dig men kanske inte på samma sätt längre. Kanske visste jag att denna dag skulle komma. Men jag var lycklig med dig också. Det gör så ont ont..att tänka att vi inte kommer träffas, smsa eller mysa med varandra. Fan. Kanske man behöver vara ifrån varandra ibland för att få perspektiv.